"du läser världens längsta uppsats högt i klassen. alla är tysta, lyssnar. jag lyssnar också, men inte speciellt noga. oscar l kommer in och jag är rädd att jag ska bli påkommen av anders. det blir jag. såklart. jag rodnar utan att jag vill och egentligen utan anledning men det går snart över, det gör det alltid.

Vi åker ner till stan efter skolan för att köpa nysläppta biljetter till sommarens festival. När vi går ut genom dörrarna till teatern, tvåtusen kronor fattigare, ber han mig att ta hans biljett också. Han säger att det är bra om en av oss tar hand om båda biljetterna för då måste vi hålla kontakten, hela tiden. Träffas. Ingen kan flytta ifrån den andre eller bara försvinna när skolan har slutat. Det han säger är egentligen inte alls logiskt, fast jag tänker precis likadant ändå. För snart kommer det inte bara skilja fem minuters promenadväg mellan oss, utan så himla mycket mer. Om tjugo veckor tar vi studenten och sen......

nu är det upp till kirsty. vi ses nästa helg igen.

jag försöker skapa. jag suger.

det finns ingen anledning till att saker är som dom är. det är som det alltid har varit och det kommer alltid att vara så. jag kan inte förklara varför vi lever såhär, men vi gör det varje dag. präster på podiet pratar om helgon. profeter på trottoarerna tigger efter småmynt. gamla tanter hånskrattar från brandstegarna.

jag har köpt en bok. en liten svart bok, fast större än den lilla svarta boken jag fick av dom. där i skriver jag ner mina drömmar. drömmar jag drömmer på nätterna, drömmar jag drömmer på dagarna, drömmar jag önskar att jag kunde drömma men som egentligen bara är fantasier och önsketänkande. försöker att skapa - rita klippa klistra skriva sjunga spela. vadsomhelst egentligen. bara för att slippa. slippa tänka. slippa fundera. slippa vara ett tag. försvinna bort till ett alternativt universum där det inte finns annat än här och nu och inget imorgon.

hon står vid kyldisken i närbutiken. kan inte minnas när hon först började söka desperata undanflykter. kanske en månad? nej sådant mäts nog inte i tid. i hjärtslag, lögner? obesvarade sms i inkorgen?
den här gången var det en hundralapp och ett löfte om att komma tillbaka med en plastkasse frukostmat. hon gillar den typen av löften, den typ som är lätt att hålla. ingen besvikelse från någons sida, bara frukostflingor och något till kaffet.
dessutom slipper hon vara där när han kommer.

det är svårt att handla åt sådana man känner, det finns så mycket man borde komma ihåg. är det standandmjölk som brukar stå i kylskåpet? och vilken juicesort? handen tvekar och stannar lite för länge vid de kylda tetrapacken. blir tvungen att stoppa ner fingrarna i fickan, det är lite varmare där. minns en annan gång när dem var stela och han stoppade ner sin hand i hennes ficka för att värma.
känns det bättre? frågade han när det inte kändes stelt längre.
nej, men varmare.

hade hon fått bestämma årstid kunde det få vara vinter jämt. det är lättare med ursäkter då. förkylningar, mörker och sådant. dessutom slipper man känna så mycket, tänker hon, och lär sig på kemilektionerna att reaktioner går fortare i högre temperaturer.
tur att allt är stelfruset.

hon lämnar affären med plastkassen och ett kvitto i handen. önskar att någon kunde skriva ett kvitto över dem. en komplett lista över vem som är skyldig vem och för vad. känner på sig att hon skulle hamna på minussidan, men vem vet? han har alltid varit bättre än henne, hållit en högre kvalitet, och lyxartiklar får slutsumman att skjuta i höjden. det lärde pia på konsumentkunskapen.

det är klart att han är där när hon kommer, han är alltid där. hjälper att lasta varor in i kylskåpet, skrattar åt hennes dåliga omdömen.
kaffegrädde istället för mjölk? och förra gången var den väl laktosfri?
när han går ner till frysen skrynklar hon ihop kvittot och slänger det. maten kostade mer än hundra kronor, men hon orkar inte. det är så jobbigt, det där med skuld.

sara var arg. så hon bad mig göra en spellista med bra argmusik. så det gjorde jag. jag är lite arg jag med. så jag längtar mest till imorgon förmiddag då det inte ligger en lillasyster på andra sidan den tunna väggen jag lutar mig mot, så jag kan ha högsta volym och sjunga med i hayley williams hysteriskt höga toner så falskt det bara går...

Hon stannar på det sedvanliga stället på vägen hem, lyfter ner fötterna från pedalerna och rumpan från sadeln och stödjer sig mot cykelstyret. Det är det perfekta stället att stanna till på, precis på krönet av backen där det saknas en gatlykta, så att det är lite extra mörkt såhär sent på kvällen. Perfekt för att kolla på stjärnorna.

 

Hon tänker på en karta hon har hemma som hon fått av sin farmor. Det är en bild över himlen, där alla stjärnbilder finns namngivna. Men hur kan man kartlägga himlen? Hur kan man kartlägga en stjärna? Ett enormt moln av gas och eld och liv, som exploderar tusen gånger i sekunden så väldigt väldigt långt bort. Den förändras hela tiden, ja den kanske till och med redan har exploderat en sista gång, för att sedan slockna och dö. Och här står hon och tittar upp på himlen och ser på det som en gång fanns och som på något sätt fortfarande finns ett tag till.

 

Det är konstigt ändå. Allt hon har sett och upplevt och alla människor hon mött sedan hon började gymnasiet, och ändå hamnar hon alltid här. Under stjärnorna, på krönet av backen, nästan hemma. Himlen är klar i natt och hon kan se hur långt ut i rymden som helst, känns det som.

 

Nu är det inte långt kvar, tänker hon. Snart står vi där på ett lastbilsflak i vita hattar, fulla på champagne och höga av lycka. Sedan kastas vi ut i framtiden, och ingen vet vad som kommer att hända. Förutom hon. Hon vet vad som kommer hända dem alla, varenda en.

 

Livet.

 

Torsdagen den fjortonde juni börjar livet, och hon längtar.

 

Mobileskärmen lyser starkare än alla stjärnor på så nära håll, lyser upp sms-et som hon inte vågar skicka. Hon klickar på radera.

 

Vill du radera detta sms?

 

Nej.

 

Hon klickar ja, stoppar ner mobilen i fickan igen, hoppar upp på cykeln och tar fart nerför backen.

 

Hon tänker, med vinden i håret, att även om hon aldrig ser dem alla igen efter studenten så ska hon njuta av de sista månaderna av skratt i estethålan, samtal på väg till matsalen och av vetskapen att hon fått lära känna dem överhuvudtaget.

Mysig dag med vänner. Efter skogspromenad i mörker, paus för att beundra Välsvikens köksutrustning, te, kladdkaka, pastamiddag och skratt framför gamla skolkataloger känns allt otroligt fint. Och jag fortsätter med att teckna människor ur tidningar övriga stunder.

Jag tänker på killen med duffeljackan. Han som gör mig glad och förvirrad på samma gång. Som ler varje gång vi ses på bussen. Jag tänker att han nog kommer sluta le snart, jag har varit alldeles för dålig på att le tillbaka. Lovar att nästa gång vi ses ska jag le så stort jag bara kan, världens största leende. Bara för att kompensera liksom.

jag har precis tittat på high school musical 3. jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning kände jag för något roligt och lättsamt att se på. av en helt annan anledning blev det något helt annat än roligt och lättsamt. jag kunde inte hjälpa att känna igen mig i hur de ska ta studenten och inte vet om de ska få träffa varandra igen, eller vart de ska ta vägen. jag insåg hur mycket jag verkligen behöver och älskar mina vänner och hur fruktansvärt ledsamt det egentligen är att om bara några månader kommer vi inte alls träffa varandra varje dag.

jag vill ha någon att skriva fina brev till.



då kanske jag får fina brev tillbaka.

...kan man måla folk ur tidningar (bästa tidsfördrivet) och tagga äventyr med fina vänner.

Det nya året har än sålänge inneburit att vakna upp i en lägenhet i Arvika, tjejkväll med extremt mycket morotsstavar och dålig film, radiolyssning och målande vid skrivbordet samt att jag nästan är klar med den där religionsuppsatsen. Det, tillsammans med att vi har en hel vecka kvar av lovet, gör att det känns ganska bra faktiskt.