idag har jag bott i göteborg i rätt så exakt ett halvår. det har gått så fantastiskt fort, men samtidigt känns det som om jag alltidalltid har delat den här trean i förorten tillsammans med johan. under dessa sex månader har jag i alla fall:
- hunnit gå på två olika universitet och trivts väldigt bra, fast på olika sätt.
- insett att jag pratar konstigt, samt börjat prata ännu konstigare (blir så förvirrad av att alla kommer från olika ställen att jag hittar på min egen dialekt, tror jag).
- träffat superbra vänner som tycker om helgbruncher, att planera roadtrips och att skratta åt föreläsare som stavar dåligt (och vem gillar inte sånt liksom?).
- samlat på mig en hel hög med studieskulder (hurra!).
- blivit hurtig gymmänniska (vilket kompenseras av mängden fika).
- träffat någon så himla fin av en sån himla slump.
- insett att jag ändå klarar mig rätt okej på egen hand, även om det är skönt att karlstad bara ligger tre tågtimmar härifrån.
han säger "le mycket och ofta. man mår bättre av det för hjärnan tror att man är glad på riktigt. det krävs minst muskler för att le också, det är den lättaste minen. le."
så jag ler. men jag är inte glad. jag vill kunna le för att jag är innerligt glad och utom mig av lycka. inte för att han ber mig att göra det.
”Får jag kyssa dig?” ”Jag vet inte…” ”Då gör jag inte det”
Rummet var mörkt. Jag gick in, såg mig omkring. Du var ingenstans. Dansande, fulla människor som sökte närhet. Ingen ville gå hem ensam den kvällen.
Genom cigarettrök och vin. Jag hittade dig på baksidan. Jag stod i lera, bara för att få vara nära. Du hade armen om någon annan. Med bultande hjärta och klump i halsen vände jag om för att gå. Varför ville du ens ha mig där då? ”Är du snart här? Jag vill träffa dig” stod det i ditt sms.
Jag gick in i värmen igen. Gömde mig i folkvimlet. Jag ville gömma mig ännu längre bort, men jag var en av de som inte ville gå hem ensam.
Jag tryckte mig mot hörnet av soffan. Såg dig komma in.
Du gick ostadigt åt mitt håll, och föll lika ostadigt ned bredvid. Drog mig närmre när alla andra drog därifrån. Höll mig tätt intill dig, jag hörde dina hjärtslag. ”Kan vi inte gå härifrån?” Jag svarade inte, bara tog din hand och gick ut. Månen var det enda som lyste upp vägen framför oss. Du vinglade in i mig med jämna mellanrum.
Vi föll ned på min säng Båda med tunga ögonlock
Din doft blandades med den från mina nytvättade lakan. Jag ville komma närmre dig, men närmre än så kan inte två människor vara. Jag blundade, ville bara känna hela dig mot mig.
”Får jag kyssa dig?” ”Jag vet inte…” ”Då gör jag inte det”
de sjunger om hårda tider, som om det fanns någon mjuk
det här är liksom mitt liv nu. i ett år är det mitt liv. ett enda litet år får jag bo och umgås med underbara människor, göra det jag älskar varje dag och bara njuta av att knappt ha några ansvar alls. men ändå är det något som gnager. som nu har gjort det alldeles för länge, och alldeles för mycket, så min mage till slut inte kunde hantera mer. jag har redan missat en hel månad av detta lilla året pga den magen. instängd på mitt rum. gömd under täcket. kramper och tårar. men nu har jag en rehabiliteringsvecka i de värmlandska skogarna. nu har jag en vecka till att vila, äta medicin, gå promenader... och bli frisk. så jag kan avsluta det här enstaka lilla bästa året någonsin med bravur.
budapest låter roligt va? eller vad sägs om illamående, kramper i magen, ingen sömn och ingen livslust. ja, vi kör på det istället. budapest är väl inget att ha...
