hon står vid kyldisken i närbutiken. kan inte minnas när hon först började söka desperata undanflykter. kanske en månad? nej sådant mäts nog inte i tid. i hjärtslag, lögner? obesvarade sms i inkorgen?
den här gången var det en hundralapp och ett löfte om att komma tillbaka med en plastkasse frukostmat. hon gillar den typen av löften, den typ som är lätt att hålla. ingen besvikelse från någons sida, bara frukostflingor och något till kaffet.
dessutom slipper hon vara där när han kommer.

det är svårt att handla åt sådana man känner, det finns så mycket man borde komma ihåg. är det standandmjölk som brukar stå i kylskåpet? och vilken juicesort? handen tvekar och stannar lite för länge vid de kylda tetrapacken. blir tvungen att stoppa ner fingrarna i fickan, det är lite varmare där. minns en annan gång när dem var stela och han stoppade ner sin hand i hennes ficka för att värma.
känns det bättre? frågade han när det inte kändes stelt längre.
nej, men varmare.

hade hon fått bestämma årstid kunde det få vara vinter jämt. det är lättare med ursäkter då. förkylningar, mörker och sådant. dessutom slipper man känna så mycket, tänker hon, och lär sig på kemilektionerna att reaktioner går fortare i högre temperaturer.
tur att allt är stelfruset.

hon lämnar affären med plastkassen och ett kvitto i handen. önskar att någon kunde skriva ett kvitto över dem. en komplett lista över vem som är skyldig vem och för vad. känner på sig att hon skulle hamna på minussidan, men vem vet? han har alltid varit bättre än henne, hållit en högre kvalitet, och lyxartiklar får slutsumman att skjuta i höjden. det lärde pia på konsumentkunskapen.

det är klart att han är där när hon kommer, han är alltid där. hjälper att lasta varor in i kylskåpet, skrattar åt hennes dåliga omdömen.
kaffegrädde istället för mjölk? och förra gången var den väl laktosfri?
när han går ner till frysen skrynklar hon ihop kvittot och slänger det. maten kostade mer än hundra kronor, men hon orkar inte. det är så jobbigt, det där med skuld.