Den här filmen gör mig så åååååhhhhhhhhhh!!!!!<3

Tack vare oss kan du nu allt du behöver veta om fysikens underbara värld.

För er som inte har besökt mitt rum, kan jag berätta att en av väggarna pryds av en stor griffeltavla.

För ett tag sedan fick jag hjälp av två konstnärliga själar, vilket gör att tavlan just nu ser ut så här.

Inspirerade av Pocahontas, norrsken och lite av varje.

Det här är alltså bland det första jag ser när jag vaknar och det sista jag ser innan jag somnar...

Han sa att han skulle sova på saken.

jag önskar mig en lupp. jag vill ha den för att träna på att se bättre, för det vill jag lära mig. att se riktigt bra alltså. att kolla på en person och kunna se det man kanske inte ser direkt. sommarfräknar, sneda tänder, irisar, ärr. jag vill kunna se de små rörelserna, uppfatta de små blickarna. de som säger mer om personen än själva orden. vad de är på för humör idag, hur de egentligen känner om saker och ting, sådant som de kanske döljer. det vill jag lära mig att se. för att kunna göra någon glad på exakt rätt sätt, sådär så det känns varmt och skönt, eller pirrigt och spralligt. för att kunna säga rätt sak för att trösta. för att veta vad andra verkligen vill prata om, för att veta vad de egentligen vill göra. för att förstå vad de menar. men också för att kunna se skönhet, på en del kanske oväntade ställen. någons härligt solröda ansikte kanske är det vackraste i världen, eller någons leende kanske lyser upp rummet. någons händer kanske är jättefina när de spelar, eller så är deras fniss det sötaste någonsin.

jag skulle ochså vilja ha ett teleskop, för att kunna se hela världen. jag vill stå i mitt utkikstorn och spana. jag vill se saker som händer såsom de faktiskt händer. jag önskar mig ett större perspektiv. ibland känns det som att man är inlindad i en filt som är ens vardagsliv, och man kan inte se förbi det tjocka ylletyget. jag har så svårt att förstå och uppfatta hur frunktansvärt illa så många av mina medmänniskor i världen har det. jag vill bara skrika när jag tänker på det. mitt synsätt är så fruktansvärt naivt. jag tror verkligen på det goda. och även om jag vet att det finns så mycket ondska har jag inte ork att sträcka mig så långt. i mitt liv, det som händer mig, det jag gör, de jag träffar, ser jag ändå så mycket positivt. även om det såklart finns en massa som är jättejobbigt har jag alltid ett men inbakat. t.ex. den personen sa något elakt om mig, men han sa faktiskt hej till mig först imorse. eller jag är bara så himla ledsen inuti idag, men det viktigaste är att hon mår bra.
på något sätt tror jag att jag vill minska min rädsla för omvärlden, och öka min förståelse för verkligheten. jag vill se med klara ögon genom mitt teleskop, och veta med säkerhet vad som är rätt och viktigt. samtidigt vill jag se genom min lupp på skönheten i detaljerna som finns överallt, hos alla, alltid. jag inser att detta kanske är omöjligt, men ett första steg mot att se är åtmistone att öppna ögonen.

Igår när jag skulle somna låg jag och tänkte på vad många konstiga uttryck det finns. Samtidigt kom jag på att någon borde försöka fota dem och kände mig kallad. Jag och modellen Johan använde därför eftermiddagen till att trotsa det knasiga vädret och leka med kameran. Det blev ju inte helt som jag hade tänkt mig, men ändå... Som vanligt syns det bättre här.

Rotade lite bland alla tusentals gamla bilder och hittade ett gäng charmiga från USA-resan i somras...

Charmigt var ordet ja...jag minns att jag började tröttna på att titta i kyrkor.

Mamma kände sig busig och kunde inte sluta fnissa...och springa.

Time Square...

Två filmkvällar, en tur till Kristinehamn, lite för många kokoskakor, sena cykelturer och rekordtid i tacostillagning gör att jag de senaste två dagarna har spenderat alldeles för lite tid med min vän kemiboken...

- att vår historialärare spelade fleet foxes på lektionen i fredags

Drömmer om en egen fotoutställning, om att resa till Island och om att sova under stjärnorna.

Jag, Johan och Joel tog med oss ett lakan, en jordglob, två speglar och gav oss ut i kvällssolen.

Ljuset var vackert, myggorna var många, vi var glada...

...för det mesta.

Johan med sin bästa vän, den vissna blomman...

...som också visade sig vara helig. (blomman alltså)

Världen är liten.

Efter myggbett, rabarberpaj, musik och kritmålning var det natt. Ungefär så ser en helt vanlig lördagskväll ut.

Ger er fulaste bilden på härligaste gänget, mest för att jag inte har så mycket annat att erbjuda just nu. Ger er också dagens tips: Har ni vägarna förbi Karlstads Stadsbibliotek de närmaste tre veckorna tycker jag att ni ska kika på en awesome fotoutställning där två av mina bilder hänger. Ger er också dagens uttryck: "Vad i hela havet stormar?!" Jag och Kirsty tänkte börja använda det på direkten, perfekt för oväntade händelser! Så, nu vet ni.

snälla ge mig två sekunder innan du ger upp. kan vi inte vara nära bara en minut? jag vill hinna säga allting innan jag ska gå. vänta, får jag bara sitta bredvid dig? snälla bli min igen...

Hälsade på staden med bra personer och fick med mig någonting hem också.

Unnade mig själv nya penslar, så nu får det gärna bli sommarlov så att jag hinner använda dem...

Sådant här gör alltså jag istället för att plugga historia.

Han sa att jag såg lycklig ut. Jag log men svarade inte.

Efter att ha skrivit insikt 41, insåg jag att det nog inte är alla som skulle se en fyrklöver som en fin present. Själv känner jag hur det pirrar i magen vid tanken på att någon skulle "finna lyckan men ge bort den till någon annan", men antagligen är jag bara alldeles för naiv. Som vanligt.

jag är i skolan och har precis upptäckt att jag har tappat bort min scmulogg. måste ha sparat tokigt igår, och nu hittar jag det inte någonstans... bah...

så istället för att genast sätta igång och återskapa det jag skrivit gjorde jag en random sökning på weheartit och hittade denna. kulkul.

Idag när jag cyklade skrek en kille: "hur faan cyklar du?! jäävla CP!!" efter mig. Jag cyklade precis utanför rudsskolan. Det är min högstadieskola. Jag tror jag har cyklat förbi där färre gånger än jag kan räkna på fingrarna, sedan jag gick ur nian. Jag undviker det helt enkelt, just på grund av händelser som denna. Det räckte med att behöva stå ut med det i skolan varje dag i fyra år. Den obehagliga stämningen kommer aldrig att lämna den byggnaden för mig.
Jag kan aldrig tänka på min högstadietid utan att känna ett visst mått av obehag blandat med illamående. Och det är ju synd, för det fanns ljusglimtar och jag har bra minnen därifrån också.
Men att får höra "jävla ÄCKEL!" efter sig i korridorerna, eller bli tillsagd under lektioner att hålla käften, för att man är för värdelös för att få ha en åsikt, tär på en i längden, och tynger ner en. Det påverkar en.
Och att bli påminnd om det när man inte är beredd. När man börjat släppa ner skölden lite, och komma ur sitt skal, efter snart två år i världens underbaraste klass. Det gör en tung som bly inombords.