Submarine.





Tillbringade lördagskvällen med en vacker och ganska ovanlig film om 15-årige Oliver Tate från Wales som helst läser lexikon och överanalyserar allt och alla. Recension: Fasligt bra.

fina vänner


Dom är uppe på taken, alla är högt över staden.




Sent igår kväll klättrade jag och Johan uppför de tvåhundratrettiofyra trappstegen för att ta oss högst upp i vattentornet.

Solen höll precis på att gå ner när vi kom dit och himlen var rosa.

När solen försvunnit såg man alla ljusen från staden. Det var väldans vackert och vi stod där i nästan en timme.

Samtidigt träffade vi fina vänner från klassen och började planera en grillfest...

...för att sedan cykla hem när det var som allra mörkast.

kärleksudden och langos

idag åkte jag till sanne direkt efter att jag gått upp ur sängen. hon, solveig och jag tog med oss nybakta chokladbollar, saft i gammal rosévinsflaska och en kortlek över järnvägen till kärleksudden (ingen koll på vart namnet kommer ifrån). sanne spådde min framtid - jag och johan ska gifta oss och få två barn och han kommer vara snuskigt rik - och solveig och jag badade fötterna.
sen lagade jag och sanne langos, medan vi lyssnade på konstig kinesisk musik bl.a, och åt på hennes balkong med utsikt över gräddhyllan.
superfin dag, helt enkelt.

Tisdagskväll.

Jag och Johan kände för att skippa det säkra kortet tacos och för en gångs skull laga en riktigt fin middag tillsammans, så vi letade fram ett inte alltför komplicerat recept på pastadeg och bakade vår egen tortellini.

Vi fyllde den med spenat, körsbärstomater,mozzarella och gjorde en fin sallad till...

..bara för att lyxa till det lite lagom såhär en tisdagskväll.

Moln.



Längtar som en tok efter att få bestiga fjälltoppar igen, tittar på bilder från Österrike och lyssnar på det här.

stockholm

jag, kirsty och felicia åkte till stockholm i två dagar. vi hälsade på sara och julia, solade bland stockholmare som pratade om skivkontrakt medan de drack vin, gick på allsång på skansen, tittade på djur när det var mörkt och alla hade åkt hem, åt lunch på ett ställe där dom inte visste vad spaghetti bolognese är, och däckade i sängarna när fötterna inte pallade mer.
felicia försökte se ut som mig i mina shorts och solglasögon.

vi väntade på pendeltåget länge den enda gången vi inte behövde halv-springa.

vi beundrade utsikterna överallt uppe på djurgården.

malena ernman och kirsty hade kul på allsången.

vi såg sälar som gjorde konster i vattnet, påfåglar som skrek till varandra i träden, järvar som slog med svansen i vattnet, ugglor som nyss vaknat och en massa andra djur som inte gått och lagt sig än.

sist beundrade vi utsikten lite till innan vi tog oss tillbaka till spårvagnen och hem igen.

waking up without you is like drinking from an empty cup




Domino.


"Jag brukar tänka att livet är ett dominospel, för då kan jag låtsas att han är dominobrickan på min andra sida - brickan som förr eller senare kommer falla för mig, om jag bara står tillräckligt nära."

tomt.

känner mig så himla ensam. min bästa vän håller på att försvinna för att jag är dum i huvet och rädd och bara säger fel saker och inte vet vad jag ska göra. det känns liksom... på kemin... töntigt ordval, men det är inte alls samma nu som det var för tre veckor sedan bara för att jag förstör allt. jag bara förstör det bästa jag har.
jag har ingenstans att ta vägen, för hemma känner jag mig inte hemma. hon har liksom varit mitt hem den senaste tiden. och dom enda som brukar kunna hjälpa mig igenom sånt här är i stockholm och i himmelen, och det är alldeles för långt bort just nu.
vill bara försvinna under...

kan inte sluta önska att han sjunger till mig.




Långa vägar.

Tillsammans med min familj har jag tillbringat tio dagar i Tjeckien och Österrike. Lite såhär såg det ut:

I Prag var husen uråldriga, gatorna smala och kullerstenslagda. Vi gick tills fötterna värkte...

...och besökte stora byggnader, muséer och kyrkor.

Gudomligt ljus.

Här är den gamla judiska kyrkogården med gravstenar som lutar åt alla håll...

...och små minnesmärken av olika slag som folk har lämnat efter sig. På ett annat ställe fanns fullt av små papperlappar till exempel.

Vi åkte vidare ut på den tjeckiska landsbygden och besökte pittoreska städer med blommor i fönstergluggarna...

...och gränder som badade i motljus.

Österrike var minst lika vackert och det kändes lite som att vara med i Sound of Music. Här är utsikten genom hotellrumsfönstret.

Vi gick på höga broar över staden...

...var på ett vattenmuséum när det var som varmast...

(där jag sprang omkring bland fontänerna och försökte fota barnen som lekte, jisses vad snabba de var...)

...satt på uteserveringar om kvällarna...

...såg solen gå ner bakom alptopparna...

...solade, badade och försökte att ha det bra helt enkelt. Här i full fart med att peta bort sanden som fastnat mellan tårna (vilket är svårt eftersom jag är så otroligt kittlig).

Glad men trött efter en fin resa.

You said I look just like Mosiah a cloudy night, just finding out the wise men lost, but still they found a son.









magi

jag gick ner till vattnet och satte mig på bryggan. sen satt jag där. länge. bara satt och såg ut över dom få små vågorna på sjön som knappt fanns eftersom det nästan var vindstilla.
det var alldeles tyst, så när som på vattnet när det nådde vassen och när det slog mot berget, och Robin Pecknolds röst i hörlurarna. jag tänkte inte ens. det var helt tomt. det var som ett lugn genom hela kroppen.
sen helt plötsligt kom solen fram från bakom molnen och lyste upp bara just precis platsen på bryggan där jag satt. och det kändes verkligen som att det var hon. som att hon inte kunde hjälpa att lysa upp tillvaron.
jag tittade upp mot solen för att försöka se henne, men ljuset var för skarpt. ibland kändes det som att molnen försökte ta över och gömma henne igen, men hon vägrade att ge upp.
jag log mot henne. för att visa hur glad jag var över att hon var där. jag kunde inte hindra tårarna som la sig bakom ögonlocken. det var som om hon verkligen visste att jag ville ha henne hos mig just där och då.
sen kom lova, jag torkade tårarna, solen gick i moln och hon var borta igen...

Vykort.

Sitter vid en alpsjö i Österrike med solnedgång och klirrande vinglas. På dagen är sjön full av segelbåtar och stranden full av bruna människor med glasstrutar i handen, men just nu är allt stilla. Man ser siluetterna av bergen hela vägen runt sjön och jag tänker att jag skulle vilja åka hit igen för att vandra upp till de högsta topparna. När jag ska beställa mat låtsas jag att jag kan tyska, men jag tror att de har avslöjat mig för länge sedan: jag pratar mest svenska och lägger till ett -sch på slutet. Dagarna är otroligt varma men vattnet är kallt så det gör egentligen inget. Det känns lite som att leva i ett vykort. Jag ska visa er sedan, när jag kommer hem.

brunch

idag var söt-felicia här några timmar på förmiddagen. vi gjorde världens godaste brunch med amerikanska pannkakor / banana pancakes, scones, frukt och en massa gott. vi pratade skit och inte skit. hon fick se mitt nya rum, vi lyssnade på bon iver och kollade på filmtrailers eftersom vi ska gå på bio när k kommit hem. och vi tog fula kort i photo booth. fin förmiddag helt enkelt.

herregud.

det bästa jag hört i mitt liv.

jag går hem när solen går upp

fin kväll.
fina människor.
fin värld ändå.

Innan dig var jag precis bara som vem som helst.