han har stickig skäggstubb som mitt hår kan fastna i (men resten av huden är alltid sval och slät). han har fullt av små födelsemärken på ryggen (och ett lite större vid höger skulderblad). han är vänsterhänt precis som jag, vilket gör det nästan omöjligt att vinna över honom i tumkrig (men jag måste försöka ändå). han har en grop mellan nyckelbenen som är som en skål (fast jag har ingen sådan - det har han undersökt). han ryser om jag drar med fingertopparna från hans nacke ner längs ryggraden och när han sover rycker han till med jämna mellanrum (tillräckligt för att jag ska vakna). han har både orwell och dostojevskij i sin bokhylla (och harry potter-böckerna, som han dessutom har läst fyra gånger).

allt är alldeles för bra för att kunna vara sant och egentligen förtjänar han tusen gånger bättre än mig (men det verkar han inte inse).

Tevespel på distans i två timmar och somna till den finaste rösten jag vet. Bra torsdagskväll. Ännu bättre fredagseftermiddag när jag nu sitter på ett tåg på väg till Kungälv och den finaste pojken jag vet. På väg hem.

Regnet slog hårt mot fönstret, och i mina öron sjöng hon om drömmar. Drömmar som gör oss galna, varje gång vi tar ett nytt andetag. Och jag fick torkbladen att gå i takt med musiken, för att känna mystiken av att när regnet plötsligt slutar falla, då kommer mitt liv att se ut precis som alla andras...

på radio pratar de konstant om orkanen som drar in över den amerikanska östkusten, och jag tänker att den är ingenting. den är ingenting jämfört med stormen i mig just nu.