jag går runt kullar, över kullar, går vilse i det nybyggda området och hittar rätt igen. solen är så stark att jag måste kisa även under solglasögonen. och trots att det blåser några kalla vindar då och då, som får mig att inse att det faktiskt bara är början av mars än, värmer ändå solens närvaro hela kroppen och fyller mig med lycka och längtan.

då minns jag den platsen. den platsen som jag gick förbi en gång för alldeles för många år sedan. jag minns att jag gick vilse även då, men det hindrar mig inte. jag passerar dagiset och sneddar in på cykelbanan. då ser jag vassen. dom som växer längst bort från den lilla skogen har redan börjat blomma. jag går fram till vattnet och stannar där. ser mig omkring. blundar. andas. jag tar några steg fram, precis där isen möter gräset. det knakar. jag tar några steg längre ut på isen, men vågar inte stå där länge. leslie feist sjunger i öronen om att fånga en lång vind, men istället vänder jag mig om och fångar upp solskenet ännu mer.

sen kommer en pojke på sin cykel. då beger jag mig hem, med vibrerande stråkar i öronen och alldeles för många tankar virvlandes runt i huvudet.