det känns som att hon tog med sig hela mitt hjärta. jag glömmer bort att andas. och sen försöker jag fylla tomrummet i bröstet med luft. tills jag kommer på att det inte är luft jag behöver för att klara mig. det är hon. det är henne jag behöver. jag bara hatar att det är så mycket som påminner mig om det hela tiden. när lärarna pratar i skolan om att "det här ska ni säga till era föräldrar", när jag ser kvinnor på stan med samma jacka och frisyr som henne, när mobilen ringer och min första tanke är att det nog är hon. jag vill inte glömma henne, och det kommer jag aldrig göra heller. men jag vill helst bara att allting ska vara lätt. och glatt. och som vanligt. jag vill kunna ringa till henne och klaga över småsaker - som en finne på helt fel ställe. eller berätta för henne när jag får maxpoäng på ett prov och höra henne säga att jag är så duktig på det där sättet som hon alltid brukade säga. bara komma hem och se att hon finns där. höra henne prata. andas. se henne le. jag bara hatar det här...