känner mig typ on top of the world (se bild).
WOOHOO!!

Ibland när jag lyssnar på musik undrar jag om det kanske finns någon annan i världen som lyssnar på samma låt som mig exakt samtidigt. Om det är så att man lyssnar på exakt samma inspelning av exakt samma låt exakt samtidigt, så att det blir liksom i stereo, har man hittat sin själsfrände då?

Hon stannar på det sedvanliga stället på vägen hem, lyfter ner fötterna från pedalerna och rumpan från sadeln och stödjer sig mot cykelstyret. Det är det perfekta stället att stanna till på, precis på krönet av backen där det saknas en gatlykta, så att det är lite extra mörkt såhär sent på kvällen. Perfekt för att kolla på stjärnorna.

 

Hon tänker på en karta hon har hemma som hon fått av sin farmor. Det är en bild över himlen, där alla stjärnbilder finns namngivna. Men hur kan man kartlägga himlen? Hur kan man kartlägga en stjärna? Ett enormt moln av gas och eld och liv, som exploderar tusen gånger i sekunden så väldigt väldigt långt bort. Den förändras hela tiden, ja den kanske till och med redan har exploderat en sista gång, för att sedan slockna och dö. Och här står hon och tittar upp på himlen och ser på det som en gång fanns och som på något sätt fortfarande finns ett tag till.

 

Det är konstigt ändå. Allt hon har sett och upplevt och alla människor hon mött sedan hon började gymnasiet, och ändå hamnar hon alltid här. Under stjärnorna, på krönet av backen, nästan hemma. Himlen är klar i natt och hon kan se hur långt ut i rymden som helst, känns det som.

 

Nu är det inte långt kvar, tänker hon. Snart står vi där på ett lastbilsflak i vita hattar, fulla på champagne och höga av lycka. Sedan kastas vi ut i framtiden, och ingen vet vad som kommer att hända. Förutom hon. Hon vet vad som kommer hända dem alla, varenda en.

 

Livet.

 

Torsdagen den fjortonde juni börjar livet, och hon längtar.

 

Mobileskärmen lyser starkare än alla stjärnor på så nära håll, lyser upp sms-et som hon inte vågar skicka. Hon klickar på radera.

 

Vill du radera detta sms?

 

Nej.

 

Hon klickar ja, stoppar ner mobilen i fickan igen, hoppar upp på cykeln och tar fart nerför backen.

 

Hon tänker, med vinden i håret, att även om hon aldrig ser dem alla igen efter studenten så ska hon njuta av de sista månaderna av skratt i estethålan, samtal på väg till matsalen och av vetskapen att hon fått lära känna dem överhuvudtaget.

Jag skulle vilja berätta för er om en person jag känner.
I början tänkte jag inte så mycket på honom. Han var en självsäker snygg kille i klassen och, eftersom att jag är jag, var jag så blyg att jag knappt vågade prata i hans närhet. Detta betyder inget särskilt, för så var det med i princip alla i klassen, åtminstone till en början. Det jag minns mest från ettan är han slog mig som en självgod person som visste att han var snygg, hade talang och var populär. Hur han gick, hur han pratade, allt talade för att han var en i mängden av ytliga människor som kommer passera förbi en i livet.
Men nu är allt det annorlunda. Jag kan inte riktigt förklara när förändringen skett, och jag vet heller inte om det är jag eller han som har förändrats, men idag ser jag honom i helt nytt ljus. Jag har sett att han är ambitiös, motiverad, engagerad, omtänksam, ärlig, riktig. Han bryr sig om andra, han ser andra. Han är vad min pappa skulle kalla "en riktigt reko kille"(tänk engelsk brytning).
Och jag är glad och tacksam för att få ha sett den här sidan av honom. Det ger mig hopp om att det finns riktigt schyssta människor där ute, som bara är äkta och fina, och även att jag kanske faktiskt kan lära mig att se förbi stereotypen, och se guldkornen.
Det ger mig hopp.

Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen,
på ljus och ljuvlig blomsterlid.

Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som inga levande förstår.

De döda veta mer än andra,
och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra.
I tankar på den hemlighet
som bara graven vet.

Den här filmen gör mig så åååååhhhhhhhhhh!!!!!<3

jag önskar mig en lupp. jag vill ha den för att träna på att se bättre, för det vill jag lära mig. att se riktigt bra alltså. att kolla på en person och kunna se det man kanske inte ser direkt. sommarfräknar, sneda tänder, irisar, ärr. jag vill kunna se de små rörelserna, uppfatta de små blickarna. de som säger mer om personen än själva orden. vad de är på för humör idag, hur de egentligen känner om saker och ting, sådant som de kanske döljer. det vill jag lära mig att se. för att kunna göra någon glad på exakt rätt sätt, sådär så det känns varmt och skönt, eller pirrigt och spralligt. för att kunna säga rätt sak för att trösta. för att veta vad andra verkligen vill prata om, för att veta vad de egentligen vill göra. för att förstå vad de menar. men också för att kunna se skönhet, på en del kanske oväntade ställen. någons härligt solröda ansikte kanske är det vackraste i världen, eller någons leende kanske lyser upp rummet. någons händer kanske är jättefina när de spelar, eller så är deras fniss det sötaste någonsin.

jag skulle ochså vilja ha ett teleskop, för att kunna se hela världen. jag vill stå i mitt utkikstorn och spana. jag vill se saker som händer såsom de faktiskt händer. jag önskar mig ett större perspektiv. ibland känns det som att man är inlindad i en filt som är ens vardagsliv, och man kan inte se förbi det tjocka ylletyget. jag har så svårt att förstå och uppfatta hur frunktansvärt illa så många av mina medmänniskor i världen har det. jag vill bara skrika när jag tänker på det. mitt synsätt är så fruktansvärt naivt. jag tror verkligen på det goda. och även om jag vet att det finns så mycket ondska har jag inte ork att sträcka mig så långt. i mitt liv, det som händer mig, det jag gör, de jag träffar, ser jag ändå så mycket positivt. även om det såklart finns en massa som är jättejobbigt har jag alltid ett men inbakat. t.ex. den personen sa något elakt om mig, men han sa faktiskt hej till mig först imorse. eller jag är bara så himla ledsen inuti idag, men det viktigaste är att hon mår bra.
på något sätt tror jag att jag vill minska min rädsla för omvärlden, och öka min förståelse för verkligheten. jag vill se med klara ögon genom mitt teleskop, och veta med säkerhet vad som är rätt och viktigt. samtidigt vill jag se genom min lupp på skönheten i detaljerna som finns överallt, hos alla, alltid. jag inser att detta kanske är omöjligt, men ett första steg mot att se är åtmistone att öppna ögonen.

jag är i skolan och har precis upptäckt att jag har tappat bort min scmulogg. måste ha sparat tokigt igår, och nu hittar jag det inte någonstans... bah...

så istället för att genast sätta igång och återskapa det jag skrivit gjorde jag en random sökning på weheartit och hittade denna. kulkul.

Idag när jag cyklade skrek en kille: "hur faan cyklar du?! jäävla CP!!" efter mig. Jag cyklade precis utanför rudsskolan. Det är min högstadieskola. Jag tror jag har cyklat förbi där färre gånger än jag kan räkna på fingrarna, sedan jag gick ur nian. Jag undviker det helt enkelt, just på grund av händelser som denna. Det räckte med att behöva stå ut med det i skolan varje dag i fyra år. Den obehagliga stämningen kommer aldrig att lämna den byggnaden för mig.
Jag kan aldrig tänka på min högstadietid utan att känna ett visst mått av obehag blandat med illamående. Och det är ju synd, för det fanns ljusglimtar och jag har bra minnen därifrån också.
Men att får höra "jävla ÄCKEL!" efter sig i korridorerna, eller bli tillsagd under lektioner att hålla käften, för att man är för värdelös för att få ha en åsikt, tär på en i längden, och tynger ner en. Det påverkar en.
Och att bli påminnd om det när man inte är beredd. När man börjat släppa ner skölden lite, och komma ur sitt skal, efter snart två år i världens underbaraste klass. Det gör en tung som bly inombords.

en vacker vårkväll gick vi på Håkan Hellström-konsert. karlstad visste inte riktigt hur det hade gått till: varför kommer han hit, av alla ställen?!, och befann sig i chocktillstånd.

det taggades med glass och mys i vårsolens värme, innan vi pallrade oss iväg till arenan. väl där upplevde vi en magisk kväll, med musik, dans (typ), hopp, skrik, sång, svett, skratt och tårar, allt i goda vänners lag.

här följer några bilder tagna av mig, med min rosahellokittydigitalkamera, vilket vi alla vid det här laget vet innebär att de är av sämre kvalitet än bilderna mina bloggkolleger brukar skämma bort er med. menmen, folk säger att allt är för konsten, inget för berömmelsen.




gruppbild var svårt att ta



taggad till tänderna



nåns hand i vägen, tusan också...



åh. <3

magiskt, men inte så tragiskt.

ville så gärna ta "platsen" vid trädet häromdan, men gjorde inte det av någon outgrundlig anledning. kanske var det klumpen i halsen, eller allas pizzahungriga blickar som gjorde det. tänkte försöka få ner här vad jag egentligen ville säga då.

ESMU2. tack.
de här två scmu-veckorna har varit bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv, och det är ni som har gjort det möjligt. all er positivitet och engagemang under projektets gång har gjort allt värt det, och man måste ju få lov att säga att vi lyckades så jävla bra! jag tror inte att många av oss kunde föreställa sig hur bra resultatet av vårt slit faktiskt skulle bli!
men det är inte det jag vill prata om egentligen, för jag tror att alla vet hur bra vi är nu. jag vill bara säga att det viktiga för mig dessa två veckor har inte vart våran prestation på så sätt, utan det faktum att det känns som att vi alla har kommit varandra närmre. vi har fått en så bra stämning mellan varandra, både som personer och som klasser. 
jag har fått känna att jag hör till och passar in, och att folk inte bara umgås med mig på grund av någon slags skyldighet ("men vi går ju i samma klass, då kanske vi måste bjuda henne...") utan kanske (kanske!) för att de faktiskt vill ha mig där. stor känsla.
nu kanske jag får det att framstå som att jag är en sorglig människa som inte har några kompisar, och så är ju inte fallet. jag har dom bästa vännerna i världen! men att känna tillhörighet till något större, typ sin klass, är inte något jag fått turen att göra, i det jag brukar kalla "mitt tidigare liv".
och jag vet inte, men jag hoppas att jag också fått en del nya vänner. och det betyder allt för mig.

det bästa av allt är att tomheten som pasi pratade om inte riktigt infunnit sig än, och jag tror att det beror på att jag gillar er alla alldeles för mycket för att kunna känna mig ledsen just nu.

så ESMU2, tack igen. ni har gjort en flicka så jävla lycklig i två hela veckor. ni är bäst!

någon dag(snart) ska ni få läsa mer om honom, men just nu får dessa tala för sig själva:

"fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont
fortsätt, som ett höstlöv i vårens första flod
som ett hjärta som vägrar sluta slå
när varje bön gått åt, fortsätt"

"och rätten att ge upp för nån
är den sista rätt man har"

"äntligen på väg
jag förlänger mina steg
luften smakar som en jordgubbspaj,
en solig dag i maj"

har fullt upp med livet, men tänkte ändå plita ner några rader.
har pluggat matte tills det sprutar ur öronen, planerat scmu tills jag blir snurrig, gått på en awesome fest hos nån jag inte känner, stekt pankakor åt två sömntutor (man är ju mästaren), och nu pysslar vi för fullt!

nu tänker jag lägga upp en bild på ett lodjur, för det är så jag rullar.

i mitt huvud finns just nu typ bara en sak: JAG KAN INTE SLUTA TÄNKA PÅ MUSIKALEN!!!!!:D

manus som inte alla gillar men som får mig att rysa för det är så coolt, folks känslor vs. det som blir bra?, auditions till rollerna!!!, TID, hur ska vi hinnaaaaa?!?!?!?!, vem gör vad?, låtarna som antingen äger eller suger, dolda citat i manus...... ALLT!!



OOOOHHH, och jag längtar till sommareeeen!!!!!:D:D:D:D sol, fräknar, bad, spela, mysa, grilla, ALLT!!:D


ja det är väl det, bara att konstatera: detta är nog det ovärdaste bloggandet evah, men väntar man på nåt gott, så att säga... i sinom tid, mina vänner, kommer ngt värt att läsa (dvs nästa gång lisa eller amandah bloggar).

medans ni väntar kan ni ju kolla på en bild:)




jag och pappa, glada i hågen och med solen i ögonen:) <3

när man är hemma och är sjuk hinner man med mycket. jag har bl.a. hunnit med att:

-upptäcka två nya tv-serier
-snyta mig typ en miljard ggr
-laga knepiga maträtter (ex: pannkakor med tonfisk)
-komma på att jag önskar att jag var född ca 1923
-inte plugga matte
-inte öva
-sitta framför datorn så länge att det gör ont i rumpan
-sova till kl 1
-hitta fina färger

jag såg på Merlin igår, och en mycket vis drake sa:

"A half cannot truly hate that which makes it whole"

jag tyckte att det var lite fint.

när jag är ensam för länge (typ en dag) känns det som att min hjärna blir konstig. jag blir alldeles "flumm", som det kallas, så när jag väl kommunicerar med folk, typ chattar, brukar det bli lite konstigt. konstiga formuleringar och extra randomness sådär ni vet. fast vänta nu... så är jag ju vanligtvis också...? hmm, måste nog undersöka detta vidare...

men jag kan åtmistone utan tvekan konstatera att jag vill ha sällskap, och att jag verkligen saknar mina vänner; att prata och umgås med dem varje dag. jag tror aldrig att jag har tagit dem för givet (hoppas jag!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!), men nu när jag sitter såhär ensam på min kammare bärjar jag tänka på hur mycket jag faktiskt älskar t.ex. när folk säger hej till mig först, eller pratar med mig normalt vid skåpen, eller sätter sig bredvid mig på en lektion. små saker gör ofta min dag:)

jag har inget emot att tänka. jag gör det ganska ofta faktiskt. men ibland snurrar min hjärna i banor som jag helst ser till att undvika. jag är helt ok med att sitta och begrunda frågor såsom: hur kan så mycket snor få plats i en enda liten förkyld människonäsa? och hur coolt är det inte att vädret är en av de få saker som aldrig kan sägas vara bra eller dåligt, bara olika?

men när man börjar komma in på extensiella frågor, då blir allt bara för tungt. jag får ingen luft, och det känns som att jag går under. frågor som: varför finns jag? vad ska jag göra? hur kan världen se ut som den gör utan att någon gör något, inklusive mig?

jag kan inte motivera min existens, för det finns inget rimligt eller rationellt svar. ibland vill jag dö, bara för att se vad som skulle hända. men jag vill hellre leva, bara för att se vad som händer. dö ska jag ändå göra, när det är min tur.

ibland känns det som att det enda man vill ha är det man inte kan få, eller det som enklast kan tas ifrån en, och det kanske är därför människan klamrar sig fast vid livet så intensivt. livet är det sköraste man har, och därför det man värderar högst. jag förundras över hur hårt en människa kan kämpa för livet. ibland är livet fult, eländigt och rent helvetiskt, men det finns folk som håller taget ändå, för att de har hopp. vad har jag då för rätt att misströsta?

livet är mycket skörare än kärleken. man kan älska någon även efter hundratals svek och motgångar, men ett liv tar slut på ett ögonblick, en enda handling. man kan offra livet för kärleken, men inte tvärtom, för kärleken är för stark. jag vill tro att kärleken är det starkaste vi har. kärleken och livet, det starkaste och det sköraste, hand i hand. det kanske finns en tanke bakom ändå?

det här är den sortens tankar som bara väcks hos mig på natten. då är jag ensam, och när jag kan se stjärnorna från mitt fönster, då känner jag mig minst i universum.

jag skulle vilja tro att någon kommer att läsa dessa snoriga, förkylda tankar från mitt i natten, och förstå mig. men jag tvivlar på det.

just nu är jag sååhäääääääääääääääääär glad:



av varierande orsaker, men de största bidragande faktorerna lär vara övertrötthet, pirr i magen och helg!:)

Vill skriva någonting, men vet inte vad. jag är urusel på ord. finner aldrig dom rätta, och kan aldrig uttrycka någon form av känslor så som jag vill. bjuder på en bild istället. känns som en billig utväg, men vad ska man göra. det är en bild från i somras, när allt var enkelt. men den är ändå uppochner och snurrsnurrsnurr, och det är ju iaf lite så som jag känner nu.


 

Det kan vara värt att tänka på ibland, att du med största sannolikhet inom snar framtid t.ex. kommer att:

-få ett megaskrattanfall med dina kompisar, som gör att det skjuter snor ur näsan och du nästan kissar på dig.
-få din favoritsittplats på bussen, fastän den egentligen är knökfull.
-mötas av ett litet leende från någon du inte förväntade.
-höra en awesome låt på radion, och dansa runt som ett freak och sjunga med allt du orkar.
-ha tepåsen i koppen exakt lagom länge, så att ditt te får den där ultimata smaken.
-hitta choklad som du hade glömt att du hade.
-vakna i panik, och sedan komma på att du kan sova i minst en timme till.
-få ögonkontakt med någon på andra sidan rummet och titta bort lite generat, för att sedan snegla tillbaka och upptäcka att den fortfarande kollar på dig.
-träffas rakt i hjärtat av en textrad som du lyssnat på typ hundra gånger, men aldrig hört på riktigt.
-kolla på en älg/katt/annat djur och bli rörd över hur söt den är.
-vakna, kolla ut genom fönstret och upptäcka att vädret är slående vackert.
-lyckas skapa en awesome outfit, och känna dig lite extra snygg hela dagen.
-gå till skolan/jobbet/whatever och veta att idag kommer du att se honom/henne igen, även om det så bara är på håll.


små saker varje dag som gör det värt att gå upp på morgonen kommer aldrig att sluta hända dig, bara du är villig att se dom för vad de är. En dag kommer få och små saker att adderas och eskalera, och den dagen man har en riktigt stor fin underbar anledning att krypa ut från under täcket kan man känna sig lycklig. Men tills dess får man se det som ett mission att hitta så många som möjligt at de små, och till synes oviktiga sakerna. Jag vet vart jag vill komma med detta, men vet inte riktigt om det framgår. Hoppas du som läser fattar ändå.


Avslutar med en random fin en från weheartit

har gett mig tydliga tecken idag på att det är hög tid för ett Harry Potter-inlägg. Därför följer härmed ett HP-inlägg.

ett favoritcitat från Mr Weasley:
"Never trust anything that can think for itself if you can't see where it keeps its brain."

åh Proffessor Dumbledore! han har ju så många!! men här kommer några:
"After all, to the well-organized mind, death is but the next great adventure."

"It is our choices that show what we truly are, far more than our abilities."

"Where your treasure is, there will your heart be also."

och vad vore Hogwarts utan Peeves och hans fantastiska rim??
"We did it, we bashed them, wee Potter's the one,
And Voldy's gone moldy, so now let's have fun!"

"Oh Potter, you rotter, oh what have you done?
You're killing off students, you think it's good fun!"

hehe, och så lite bilder:









Och en liten filmklipp!!;)



Oh herrejisses vad mitt hjärta bankar!!! <3