Är trött.
Så trött att allt snurrar.
Lite så här ser jag nog ut just nu.
Skulle jag tro.

Sovmorgon betydde fotorunda med fina vänner.
Eller ja, runda.
Vi satt nog mest i klätterställningen.
Om jag ska vara ärlig.

Mer färger och fler bilder.

Igår påväg till bion hände något oväntat. Väldigt oväntat.
Jag (Lisa) och Kirsty cyklade över bron in till stan när vi lade märke till ett par som såg ganska förskräckta ut.
Vi följde deras blickar och stannade förvånat cyklarna.
En bit bort sprang en förtvivlad man och nedanför honom i älven plaskade någonting ganska stort.
Till en början trodde vi att det var en människa, men konstaterade snart att det var en ganska stor hund.
Efter ett ögonblicks övervägande bestämde vi oss för att cykla bort till mannen och se efter hur det gick.
Vi hade inte kommit många meter förrän en grupp människor med en barnvagn stannade oss och bad om hjälp.
Det var som vi misstänkte, mannens hund som hade trillat i vattnet och strömmen var för stark för hunden att simma emot.
Jag och Kirsty har nog aldrig cyklat så fort förut. När vi närmade oss såg vi att det var två män som försökte locka till sig hunden, men utan att lyckas.
Vi cyklade upp till dem för att försöka hjälpa till, men det gick inte att komma ner ordentligt till vattnet där.
Vi kom på att man kunde komma ner ända till vattnet vid den gamla stenbron, och erbjöd oss att cykla dit för att försöka dra upp hunden. Männen nickade och vi cyklade i förväg medan de sprang till fots efter oss.

Samtidigt som vi kom cyklandes mot stenbron, kom en annan man springandes över den. Han hade blicken fäst vid hunden i vattnet, och när han kom till älvkanten slängde han av sig kläderna för att vada ut i vattnet i bara kalsonger.
Jag och Kirsty tittade lite förvirrat på honom, men fortsatte fram till en av männen som precis höll på att locka till sig hunden. Han knäppte fast kopplet så fort han fått hunden inom räckhåll och ropade åt oss att dra.
Så medan vi drog allt vad vi orkade i kopplet, hivade han upp hunden i famnen och upp på gräset.
Sedan stod alla där i några sekunder och bara stirrade.
Hjälp.
När vi hämtat andan igen frågade vi de båda männen om de visste vem mannen i kalsonger var.
De tittade förvirrat på oss och vi berättade om mannen som hade slängt sig i vattnet för att rädda hunden. Nu satt han en bit bort och tog på sig kläderna igen.
De gick bort för att tacka honom, och vi fick lämna dem där. Vi var redan sena till bion.
Men vilket äventyr vi fick på söndagseftermiddagen, jag och Kirsty.
Jag tror jag skakar lite fortfarande.

Dagens fotorunda fick temat färg.
Det här är inte allt, men åtminstone en början.
Och än så länge är jag ganska nöjd.

Det börjar bli kyligt ute nu. Sådär lite höstigt.
Men jag tänker trotsa det gråa idag.
Kamera och halsduk får samsas.
Nu går jag ut.

Skrivandet har alltid följt med som en röd tråd genom mitt liv.
Sitter med jämna mellanrum och bläddrar igenom gamla dagbokssidor och anteckningsböcker.
Kanske inte så mycket för att jag vill veta vad jag åt till lunch den fjortonde november nittonhundranittionio.
De sidorna bläddrar jag ganska snabbt förbi om jag ska vara ärlig.
Snarare läser jag som en slags påminnelse om att man överlever.
Det finns dagar som är alltigenom svarta, men de glöms snart bort igen.
Nu är de bara vällästa meningar på en dagbokssida.
För mig är det en fin sak att veta.

Känner mig hemsk.
Tänker på alla träd som måste huggas ner för att tillverka de näsdukar jag använder på en dag.
Förkyld var ordet.
Och trött.
Dags för att sova gott och drömma sött.
Kanske om en gitarrist?

Längtar så obeskrivligt mycket efter de långa ljusa sommarkvällarna.
Inte för att jag saknar solen.
Inte för att jag saknar sommarlovet.
Utan för att jag saknar känslan av att ha all tid i världen.
För det hade vi då.
Vi, världsmästarna i picnic.

Brun snäcka - H&M
Svart kroppsstrumpa - MQ
Svarta antenner med ögon - Monki

En gissning bara eftersom jag inte kan snigelspråk.

I italien...

... äter man antingen pizza, pasta eller glass. Eller alla tre. Samtidigt.

... är männen bredaxlade med smal midja och blanksvart hår. Dom är inte rädda för att visa sina käslor, tex genom att gråta av ilska och frustration över att deras favorittandkräm slutat säljas, eller av lycka över den perfekta färgmatchningen i dagens outfit.

... är kvinnorna långa och slanka, med böljande hår och klackskor som klickar bestämt när dom går. Dom skriker mycket när dom blir upprörda eller glada, och orden smattrar som en kulspruta.

... ser landskapet ut som skor/stövlar.

... finns det maffiabossar som man måste passa sig för.

... kastar man mynt i fontäner, för man tror på kärlek och magi.

... finns det modekläder - kläder som ser sinnessjuka ut, men tydligen är det hetaste just nu.

... finns också gamla gladiatorskelett under colloseum.

... kan man drömma sig bort i romatiska rom.

Älskar min vattenslang helt enkelt.

Några foton som jag tog med kameran i ena handen och vattenslangen i den andra.
Kan man få lite assistans nästa gång?

Nu är det snart slut, sommarlovet.
Känns fint att få avsluta det tillsammans med de finaste människor jag någonsin träffat.
Jag är mer lycklig än vemodig, just därför.

jag tror att sportfånen i mig har hittat tillbaka lite.

Det finns en anledning till att det inte är mitt skrivbord i fokus.
Resten låter jag vara osagt.

Bävrar (Castoridae) är en amfibisk däggdjursfamilj i ordningen gnagare som blott innehåller ett enda släkte, Castor, med två arter: europeisk bäver (Castor fiber) och amerikansk bäver (Castor canadensis). Bävrar bygger fördämningar och blir i genomsnitt cirka 15 år gamla.

Utseende

Bävrar kan nå en längd upp till 75 cm (europeisk bäver) respektive 100 cm (amerikansk bäver) utan svans och en vikt på cirka 20 till 30 kilogram. Pälsen är brun och mycket tät. På en kvadratcentimeter hud finns omkring 23 000 hår. Människans hud har bara 600 hår per kvadratcentimeter. Pälsen skyddar djuret mot underkylning och bävrarna rensar den fortlöpande och smörjer in den med ett flottigt ämne, bävergäll. Med sina spolformiga kroppar, med svansen som liknar en fena och med simhud mellan fingrarna är bävrarna perfekt anpassade till livet i vattnet. När bävrar dyker stänger de näsan och öronen. De klarar sig under vattnet utan att andas i upp till 20 minuter.

Utbredning

Den europeiska bävern fanns tidigare i stora delar av Europa och Asien. Efter många år av jakt och förstöring av dess habitat genom lantbruk och röjning, främst utdikningar, gick antalet bävrar starkt tillbaka. 1873 fridlystes bävern i Sverige, men då var det redan för sent. Efter femtio år av frånvaro återinplanterades mellan 1922 och 1939 ca 80 bävrar i Sverige. De köptes från Norge och släpptes ut på 19 olika platser. Att bävern klarade sig från utrotning i Norge beror på att en enskild markägare fridlyste bävern på sina egna marker redan 1840.

Den nordamerikanska bävern är fortfarande rikligt förekommande på stora delar av kontinenten där också en begränsad jakt är tillåten. Beståndet i Finland består till stor del av amerikansk bäver som ett resultat av att man importerat bävrar från både Kanada och Norge efter det att den inhemska arten utrotats. På grund av intensiv jakt har inte den finska populationen ökat lika snabbt som de svenska och norska populationerna.

Levnadssätt

Bävrar lever alltid i närheten av vattendrag eller sjöar. Där bygger de sina dammar och hyddor av grenar, kvistar och slam. Dammbyggnaderna har ofta betydande storlek, den hittills längsta hittades 2007 i den kanadensiska delstaten Alberta med en längd på 850 meter. Vanligtvis ligger hyddans ingång under vattenytan. En vuxen bäver kan under en natt gnaga av ett träd med 50 centimeters diameter. När bävern fäller större träd är den enbart ute efter det tunna grenverket högst upp. Är trädet över en viss diameter gnager bävern bara igenom cirka 2/3 av stammen, lagom mycket för att trädet vid nästa kraftiga oväder garanterat kommer att falla. Fenomenet att invänta blåsigt väder har kunnat studeras under många år vid Kottlasjön på Lidingö där en bäverfamilj har etablerat sig sen ett tiotal år tillbaka. Vid tunna stammar gnager bävern helt igenom och släpar sedan ner trädet till sitt vattendrag.

Bävrar går inte i ide utan är aktiva hela året men i nordliga delar av utbredningsområdet är de på grund av is och snö tvungna att stanna i sina bon. I maj månad föds årskullen som kan bestå av upp till fyra ungar. Barn brukar säga att bävrar äter träd men trädfällandet görs för att få material till dammbyggen och hyddan. Födan består främst av blad, bark, örter och vattenväxter. Bävern fäller även större träd.

Hannar av bävern lever med samma hona hela livet. Ungarna stannar hos sina föräldrar tills de är två år, alltså finns det oftast två kullar, årskullen, som vårdas av modern, och den från det föregående året, som lärs upp i dammbyggnad och trädfällning av fadern.

För 10 000 år sedan utrotades en art av jättebäver (Castoroides ohioensis) i Nordamerika som kunde bli upp till 2,5 meter lång. De kunde krossa sina fiender med svansen som kunde bli upp till 0,7 meter på bredden.

där ser man.

det går inte riktigt längre.

Bestämde mig för att klottra ner något i skissblocket.
Men att sen försöka fota det är ju lite klurigt. Blänk i pappret.

...vill jag drunkna i en daggkåpa.



Och om jag fastnar vill jag fastna i ett spindelnät.

Some people laugh, some people cry
Some people live, some people die
Some people run, right into the fire
Some people hide their every desire

But we are the lovers
If you don't believe me
Then just look into my eyes
'cause the heart never lies

Some people fight, some people fall
Others pretend they don't care at all
If you wanna fight I'll stand right beside you
The day that you fall I'll be right behind you
To pick up the pieces
If you don't believe me
Just look into my eyes
'cause the heart never lies

Another year over, and we're still together
It's not always easy, but I'm here forever
We are the lovers
I know you believe me
When you look into my eyes
Because the heart never lies

när jag satt och väntade på bussen häromdagen drog en vindpust med sig en doft förbi mig.

Fast vissa dagar är det mer lockande att vara onyttig.

När jag var fem år var jag glad eller så var jag ledsen. Antingen eller. Glad om solen sken och ledsen om det regnade. Eller tvärt om när det var fiskpinnar till lunch eller tecknat på teve.
Nu är jag sjutton år, ibland glad och ibland ledsen. Fast oftast både och. Glad för matteprovet, arg på världen. Fiskpinnar äter jag inte och teve hinner jag inte titta på.

När jag var fem år visste jag att jag skulle bli vuxen, för det var den dagen då jag skulle bli prinsessa.
Nu är jag sjutton år och jag vet att jag kommer bli vuxen eftersom det är den dagen då jag tvingas välja.

När jag var fem år hade jag hela livet framför mig.
Nu är jag sjutton år och har fortfarande hela livet framför mig.

Så varför känns det annorlunda?



Jag vet nog svaret:
Jag visste så mycket då som jag vet nu att jag inte visste.

Nej, jag önskar inte att jag vore fem. Vill bara påminna om att man inte ska göra livet så komplicerat för sig själv. Meningen är ju inte att man ska bli dummare ju mer man lär sig.

I natt drömde jag en diffus dröm där det enda jag minns klart var att jag och en kille stod på en bergssluttning och omfamnade varandra. vi bara stod så jättelänge, och jag vilade min kind mot hans axel och det var varmt. varmt för att vi stod nära varandra, men också varmt inombords lixom, för att vi älskade varandra.

sån värme vill jag ha.

jag blev ledsen när jag vaknade.

välkommen till vår nya blogg.