”Får jag kyssa dig?” ”Jag vet inte…” ”Då gör jag inte det”
Rummet var mörkt. Jag gick in, såg mig omkring. Du var ingenstans. Dansande, fulla människor som sökte närhet. Ingen ville gå hem ensam den kvällen.
Genom cigarettrök och vin. Jag hittade dig på baksidan. Jag stod i lera, bara för att få vara nära. Du hade armen om någon annan. Med bultande hjärta och klump i halsen vände jag om för att gå. Varför ville du ens ha mig där då? ”Är du snart här? Jag vill träffa dig” stod det i ditt sms.
Jag gick in i värmen igen. Gömde mig i folkvimlet. Jag ville gömma mig ännu längre bort, men jag var en av de som inte ville gå hem ensam.
Jag tryckte mig mot hörnet av soffan. Såg dig komma in.
Du gick ostadigt åt mitt håll, och föll lika ostadigt ned bredvid. Drog mig närmre när alla andra drog därifrån. Höll mig tätt intill dig, jag hörde dina hjärtslag. ”Kan vi inte gå härifrån?” Jag svarade inte, bara tog din hand och gick ut. Månen var det enda som lyste upp vägen framför oss. Du vinglade in i mig med jämna mellanrum.
Vi föll ned på min säng Båda med tunga ögonlock
Din doft blandades med den från mina nytvättade lakan. Jag ville komma närmre dig, men närmre än så kan inte två människor vara. Jag blundade, ville bara känna hela dig mot mig.
”Får jag kyssa dig?” ”Jag vet inte…” ”Då gör jag inte det”
budapest låter roligt va? eller vad sägs om illamående, kramper i magen, ingen sömn och ingen livslust. ja, vi kör på det istället. budapest är väl inget att ha...
den bästa killen jag vet. spenderar halva natten på mitt golv för att jag mår så illa så han inte vill lämna mig ensam. springer hem med matlådor till mig trots att han egentligen inte har tid. håller om mig när jag gråter av smärta och saknad. trots att jag just nu mest bara vill krypa ner under jorden (av andra anledningar) är jag så lycklig över att han finns i mitt liv.
konstant illamående. rädslan för det okända. igår fick jag bara en kort stund av lycka. ett ögonblick då allt kändes som vanligt igen, en enda utandning av lättnad. nu ligger jag gömd i min förbaskade säng igen, utan någon som helst viljan eller ork att göra någonting annat än att stanna här för alltid. jag andas tungt under täcket och återvänder kanske upp till den vanliga världen någon annan gång.
ibland vill jag bara åka hem. tillbaka till karlstad igen. tillbaka till där jag kom ifrån, tillbaka till något jag förstår. gömma mig under täcket. och aldrig gå därifrån.
fast det skulle ju inte hjälpa. för egentligen vill jag bara träffa mamma. och hon är inte där.
(och han säger att han aldrig har träffat någon tjej som mig, men hur vet jag att han inte säger så till alla?)
han har stickig skäggstubb som mitt hår kan fastna i (men resten av huden är alltid sval och slät). han har fullt av små födelsemärken på ryggen (och ett lite större vid höger skulderblad). han är vänsterhänt precis som jag, vilket gör det nästan omöjligt att vinna över honom i tumkrig (men jag måste försöka ändå). han har en grop mellan nyckelbenen som är som en skål (fast jag har ingen sådan - det har han undersökt). han ryser om jag drar med fingertopparna från hans nacke ner längs ryggraden och när han sover rycker han till med jämna mellanrum (tillräckligt för att jag ska vakna). han har både orwell och dostojevskij i sin bokhylla (och harry potter-böckerna, som han dessutom har läst fyra gånger).
allt är alldeles för bra för att kunna vara sant och egentligen förtjänar han tusen gånger bättre än mig (men det verkar han inte inse).
på radio pratar de konstant om orkanen som drar in över den amerikanska östkusten, och jag tänker att den är ingenting. den är ingenting jämfört med stormen i mig just nu.
det är samma kväll som den första snön faller över göteborg, det är torsdag och vi spontandansar på sticky. tillsammans snurrar vi snabbt till dånande indie och när rummet står stilla igen finns han bara där. vi har aldrig träffats förut. han presenterar sig för oss och jag förstår inte varför jag inte kan släppa honom med blicken. kanske för att han inte kan släppa mig med blicken?
han är nära, jag glömmer bort tiden och tappar bort mina vänner. han trasslar in sina fingrar i mina samtidigt som kom igen lena! drar igång i högtalarna, lutar sig tätt intill och förklarar leende hur söta mina öron är när de sticker fram genom håret. visar hur han lärde sig dansa bugg på mellanstadiet, svänger runt mig på dansgolvet och bryr sig inte det minsta om att jag är klumpig i för stora dr martens. jag vill berätta för honom hur fin han är, men vågar inte.
redan på bussen hem börjar oron gräva små hål i min mage. trots att munnen fortfarande smakar metalliskt av hans kyssar och trots att det var han som bad om mitt nummer är jag förtvivlat rädd att han inte ska höra av sig. men det dröjer bara en halvtimme. sedan lyser mobilskärmen upp med jämna mellanrum och när jag kryper ner under täcket pirrar det i varenda partikel av min kropp.
ändå har hålen i magen blivit större när jag vaknar. rädslan att han ska ha glömt mig i samma takt som alkoholen lämnar blodomloppet svider på insidan och gör det plågsamt att sitta i skolan.
den här gången dröjer det några timmar. sedan är det återigen hans namn som skapar vibrationer i min jeansficka. det är kvällen efter att den första snön föll över göteborg, men det är också början på någonting mer än vintern. åtminstone kanske. eller hur vet man det egentligen?
vi kommer fram till att man måste få leva lite under veckorna också, och hamnar någonstans på andra lång. pratar om religion och rektorer fast det är torsdag och projektinlämning dagen därpå.
andas. innanför toalettdörren blir allt avlägset. rösterna och musiken försvinner helt om man låter kranen rinna. jag stannar en stund för att läsa budskapen på de nedklottrade väggarna - ibland är det så skönt att ta en paus från de sagda orden. blicken stannar vid några tjocka, svarta tuschbokstäver på dörrkarmen:
"känn mer"
kan inte låta bli att le lite - det är mindre än tjugofyra timmar sedan jag skrev samma ord i den linjerade boken bredvid sängen.
känn mer.
och jag tänker att det inte behöver vara så svårt. det är okej att falla ett tag, men nu vill jag falla på plats.
eftermiddagens övning är stoffmålning och golvet är täckt av material som vi ska återge med våra blyertspennor. vi sitter precis bredvid varandra med varsit skissblock i knät.
"du tycker om att teckna fjädrar va?" frågar han och nickar mot mitt papper. jag rynkar pannan och ser ner på den halvfärdiga fjäderskissen. försöker förstå vad han menar.
"va? jo, de är väl fina och så...?"
"för du ritade en i ditt anteckningsblock första dagen..."
jag rynkar pannan igen och försöker minnas den där första föreläsningen för fyra veckor sedan. skrattar till:
"jaså, det kommer du ihåg?"
"ja. det kommer jag ihåg."
söndag 03:55
han smsar och frågar om jag ska till förfesten och vi bestämmer att vi ska ses där senare.
när jag kommer dit är han glad och pratsam. frågar om han kanske eventuellt kan få sova hos mig inatt, och jag kan inte svara annat än ja.
"om det är okej alltså?"
han studerar mig. jag säger ja en gång till utan att tänka efter, mest för att det är lättast så.
vi pratar om ordvitsar och ironi. han sitter så nära att jag kan se varenda hårstrå i den mörka skäggstubben, trots att belysningen är dämpad. hans ansikte lyses hastigt upp av skenet från mobilskärmen. jag hinner precis läsa meddelendet från hans flickvän innan han klickar undan det och stoppar ner mobilen i fickan:
"jag saknar dig som fan."
en halvtimme senare är han försvunnen bland dubstep och drinkar i plastglas. strax innan stängning vibrerar det i min ficka och det är hans namn som står på skärmen:
vi sitter på en dunkel nattklubb och jag har på mig hans lite för stora jobbtröja.
"va?"
"du måste ge dig nu! och jag också."
jag stirrar på de billiga ölflaskorna mellan oss och hör knappt vad han säger. förstår inte - vägrar förstå - att han har en flickvän. plötsligt blir allt så fel. för vi borde inte sitta där i den nedsläckta lokalen, och jag borde inte lukta som han gör, och han borde inte lägga armen om mina axlar på dansgolvet, och han borde inte följa med mig hem med den sista spårvagnen, och jag borde inte veta hur han ser ut när han sover, och jag borde inte veta hur hans hår känns på morgonen, och han borde inte ge mig komplimanger, och vi borde inte prata i timmar nere vid kajen för jag borde inte veta så mycket om honom som jag faktiskt gör. så vad gör vi nu? kan man sluta innan man ens har börjat?
jag har överlevt två dagar på chalmers. alla är hur trevliga som helst, föreläsningarna är intressanta och i min nollningsgrupp finns en kille med skarpa kindben och bleka sommarfräknar.
vi är lika gamla, han och jag. det upptäcker vi när han kommer fram och börjar prata med mig under dagens andra rast. vi äter lunch ihop, och irrar runt på chalmersområdet innan nästa samling. han tar mig lite avsides, frågar om han kan få mitt nummer och håller fram mobilen i handflatan. jag ger honom långsamt ett sifferpar i taget, fast jag vet att han är minst tusen gånger för snygg för mig.
vi fortsätter att småprata under eftermiddagen. han får mig att skratta och är bäst i hela gruppen på att vika pappersflygplan.
torsdag 17:08
han sitter redan längre fram i föreläsningssalen när jag skyndar in på morgonen, men vänder sig om och ler när han får syn på mig. han formar handen till en pistol som hälsning. nickar.
vi hinner inte prata innan ljuset släcks ner och föreläsningen börjar, men han vänder sig om med jämna mellanrum och får min ögonkontakt. lite som för att försäkra sig om att jag fortfarande sitter kvar.
på rasten bestämmer vi att vi ska ses samma kväll på maskinstudenternas pub och på eftermiddagens föreläsningar halvsover vi i stolarna bredvid varandra. vi hasar lite längre ner för varje föreläsare. slutar lyssna. jag inser att det är roligare att prata med honom än att titta på power point-presentationerna.
lördag 00:36
jag lär ett gäng ur klassen skriva/rita-leken. jag försöker skriva det konstigaste jag kan komma på och han skrattar så mycket att han nästan inte kan läsa upp vad det står.
livet är så underligt. för en vecka sedan visste jag inte ens att han existerar och nu finns han alltid där. alltid nära. under föreläsningar, raster och på spårvagnar. varför har vi aldrig träffats tidigare?
i thought that i was close but under further inspection
it seems i've been running in the wrong direction
så känns det nu. jag trodde jag var på väg åt rätt håll. att det var på väg att bli bättre. men alla försvinner. det är tomt och tyst vart jag än går, trots att jag aldrig är ensam. jag gömmer mig bakom tanken av att det någon gång kanske kommer bli bättre. försöker spela på den känslan. någon dag kanske det blir det också. någon dag...
