det är samma kväll som den första snön faller över göteborg, det är torsdag och vi spontandansar på sticky. tillsammans snurrar vi snabbt till dånande indie och när rummet står stilla igen finns han bara där. vi har aldrig träffats förut. han presenterar sig för oss och jag förstår inte varför jag inte kan släppa honom med blicken. kanske för att han inte kan släppa mig med blicken?

 

han är nära, jag glömmer bort tiden och tappar bort mina vänner. han trasslar in sina fingrar i mina samtidigt som kom igen lena! drar igång i högtalarna, lutar sig tätt intill och förklarar leende hur söta mina öron är när de sticker fram genom håret. visar hur han lärde sig dansa bugg på mellanstadiet, svänger runt mig på dansgolvet och bryr sig inte det minsta om att jag är klumpig i för stora dr martens. jag vill berätta för honom hur fin han är, men vågar inte.

 

redan på bussen hem börjar oron gräva små hål i min mage. trots att munnen fortfarande smakar metalliskt av hans kyssar och trots att det var han som bad om mitt nummer är jag förtvivlat rädd att han inte ska höra av sig. men det dröjer bara en halvtimme. sedan lyser mobilskärmen upp med jämna mellanrum och när jag kryper ner under täcket pirrar det i varenda partikel av min kropp.

 

ändå har hålen i magen blivit större när jag vaknar. rädslan att han ska ha glömt mig i samma takt som alkoholen lämnar blodomloppet svider på insidan och gör det plågsamt att sitta i skolan.

den här gången dröjer det några timmar. sedan är det återigen hans namn som skapar vibrationer i min jeansficka. det är kvällen efter att den första snön föll över göteborg, men det är också början på någonting mer än vintern. åtminstone kanske. eller hur vet man det egentligen?