Fyrverkerier, knytkalas och fina vänner - ikväll bär det av till storstaden Arvika minsann.
Hoppas att även ni som inte har turen att få besöka denna världsmetropol får en minnesvärd nyårsafton och ett GOTT NYTT ÅR!

Idag har jag....
....insett att jag gillar att fota tidningspapper.
....insett att vissa människor är retarderade vad gäller organisation.
....fått höra att jag ser ut som Mat-Tina med min nya frisyr. (Är det bra?)
....insett hur mycket jag saknar vår lilla bloggande skotte.
....insett hur awesome jag och Amanda är på mellandagsshoppande.

you lean in for your last kiss.

Det här är en berättelse om kärlek, ömsinthet och medlidande. Om att ha en alltid lika välmenande och trevlig familj. En berättelse om att känna sig älskad.

Historien börjar med att jag ska sätta in en sladd i vägguttaget, böjer mig ned och dunkar pannan hårt i ett av stereons väääääldigt vassa hörn. Jag känner med handen mot huvudet, ser att det blöder och blir tvungen att sätta mig ner eftersom jag blir så yr. Efter ett tag inser jag hur omåttligt synd det är om mig, så jag letar rätt på min kära familj för att få lite medlidande. Först hittar jag min mor:

Jag: Mamma, jag slog i huvudet och det blöder!
Mamma: Ajajaj, får jag se? Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Mamma(skrattar högt): Ahahaha, hur lyckas man med det?!

Jag går vidare och hittar min älskade fader:

Jag: Pappa, jag slog i huvudet och det blöder!
Pappa: Ånej! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Pappa(pekar på mig och skrattar): Hahahahaha, så klantig är ju inte ens JAG!

Tillsist träffar jag på min alltid lika trevliga broder:

Jag: Jonas, jag slog i huvudet och det BLÖDER!
Jonas: Nej, stackars dig! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Jonas(börjar genast gapskratta): Hehehehehehehe, hur fan lyckades du med det?!

Detta är alltså berättelsen om hur tre av familjens fyra familjemedlemmar levde lyckliga i alla sina dar.

Arga gubbens växthus, Jens Lekman och sånt.

Eftersom jag nu är ägare till ett megacoolt kamerastativ kan jag dela med mig av sånna här extremt konstnärliga och vackra bilder...







Jag vet att ni är lika mållösa som jag är.

Jag hittade en text i mitt historiablock som handlar om allt annat än vad historiauppsatser brukar handla om. Låter nog bli att lämna in det här till Martin faktsikt...

Varje morgon vaknar hon till en tyst lägenhet med tomma väggar. Hon går upp ur sängen, alltid iförd samma solkiga nattlinne med slitna sömmar. Stannar alltid framför spegeln i hallen och kisar mot spegelbilden eftersom den ändå finns där. Hon gör snabbkaffe i en kopp från någon semesterort och bränner sig på tungan när klockan går för fort. Tar på sig samma kläder som dagen innan, mest för att det ändå inte spelar någon roll längre och glömmer paraplyet på hatthyllan när det regnar. Hon snubblar in på kontoret till ett skrivbord med skrynkliga papper, sätter sig och gör vad hon borde tills telefonen ringer, för det gör den alltid förr eller senare. Ibland tar det veckor eller till och med månader, men ringer, det gör den. Det är dessutom alltid han som svarar när hon plockar upp luren efter den tredje signalen. Han låter glad när han berättar om sitt hus, sin familj och sin hund, och han skrattar i luren när han frågar om hon minns hur det var förut när det var unga och bodde i samma stad. Han pratar om nyårsfester och cykelturer medan hon hummar och försöker skratta på rätt ställen. Innan de lägger på bjuder han in henne på middag och hon säger att hon inte hinner. Det har liksom blivit en tradition, en typ av avskedsfras som alltid fungerar och hon blir sittandes med telefonluren i handen en stund tills hjärtat slår igen och hon kan fortsätta jobba. En sådan dag, en Han-dag, går hon och lägger sig tidigare än vanligt, trots att hon vet att hon inte kommer somna. Hon försöker att tänka på det stora universum, för då känner hon sig liten och obetydlig och det är bra; Allt känns lättare om det inte spelar någon roll.
När hon tillslut somnar drömmer hon. Hon drömmer om nyårsfester och cykelturer, sidennattlinnen och platta pressade papper, mörkrostade kaffebönor och väggar fulla av semesterbilder.
Sedan vaknar hon och allting börjar om...

Firade jullovets första timmar med kalla fötter i pulkabacken och en natt med  fina vänner. Jag låg alldeles för länge i mörkret och bara lyssnade på de andras andetag eftersom det fick mig att le. Nu snurrar huvudet snabbt av för lite sömn och jag passar på att säga god jul med ett par bilder från idag. Ni är bäst helt enkelt.

Har fundrat mycket på hur jag bäst ska kunna sammanfatta året som gått. Det har hänt så mycket, sagts så mycket och känts alldeles för mycket för att kunna resumeras. Ändå tänkte jag försöka genom ett urval korta stycken som jag har skrivit under 2010. Drömmar, tankar och lite allt möjligt, here we go!

- på så sätt fick hon höra honom. han visste fortfarande inte om hennes existens där han stod på sin bergstopp och såg ner över världen som låg vid hans fötter.

- jag skulle, med kommentarer om vädret, undvika de frågor som träffar för nära hjärtat.

- ...just därför skriver jag inga kärleksdikter.

- milstolpe vägs mot ynka pinal. vi som lyder är de som blir kvar.

- jag visste så mycket då som jag vet nu att jag inte visste.

- vi är fortfarande samma tre tjejer nu som vi var på fjälltoppen (fast med mindre skavsår).

- jag låtsas, hoppas och tillsist tror, att outtalade meningar på ett vitt papper är saker som aldrig hände och ord som aldrig skadade.

- därför ser jag ingen anledning till att bygga parkbänkar så breda.

- jag träffade en kille vid busshållplatsen idag.

- jag drömde att jag, johan, amanda, kirsty och jonas var i göteborg.

- att ha huvudet fullt av ord så laddade att de snart självantänder, vilja säga dem men aldrig hitta ett tomrum stort nog att fylla dem med.

- det är som om en tjuv kommer in i en godisaffär med hundratals sorter och väljer att sno russin!

- när jag vaknade surrade huvudet av drömfragment, inte mer än en känsla stora.

- jag var lyckligare än på länge och vintern verkade så varm. tills jag vaknade. det var då jag insåg att det var drömmen som varit lycklig och täcket som varit varmt.

- för varje gång de upprepas stannar de kvar längre, de där orden, och innan vi säger god natt kramas vi hårt. då känns det som om orden söker sig in under min jacka och in i hjärtat. jag tror faktiskt att allt kommer bli bra igen!

- det snurrar tusentals tankar i mitt huvud och känslorna blandas hårt som i en stavmixer, ändå finns det inget pirrande eller sprudlande där.

- FAN!

- det spelar ingen roll om han "inte är riktigt frisk", för det är inte jag heller och just därför är han en av mina bästa vänner!

- jag kan ju i och försig multiplikationstabellen och enkel procenträkning, så vaför inte stå i kassan på ICA istället...?

- jag ligger länge med adventsstjärnan tänd i fönstret och försöker minnas det varma ljuset när sovrummet blir mörkt.

- ...istället läser jag världsberömda ord för att sedan klottra ner mina egna obetydliga i en liten svart skrivbok.

- det är inte kärlek jag stolpar upp i korthuggna meningar, även om det kanske låter så. vad jag menar att beskriva är, den tydligen alltför svenska, inga-skor-i-sängen-vänskapen. det är den enda som bryter sömnlösheten, men också vad som håller mig vaken med skrivboken i knät.


Jag vet hur otroligt osammanhängande allt detta är, men det sammanfattar mitt år ganska så bra ändå.

Arga gubbens växthus.

Hästmat, typ.

Trasig byxa från Myrorna.

Vän i morgonljus.

Någon (Johan?) snodde min kamera...

Cooling i köket.

Vänner med väldans vackra ögon.

...tycker fortfarande att mammas kommentar angående igår är dagens bästa:
Mamma: Jaha, vad gjorde ni igår då?
Jag: Tja...(berättar)
Mamma: (står tyst en stund och bara ser på mig, säger sedan:) Du och dina kompisar är allt bra konstiga... (går därifrån)

Lever i medeltiden just nu. Inget internet, ingen teve, ingen bil...

det känns som att hon tog med sig hela mitt hjärta. jag glömmer bort att andas. och sen försöker jag fylla tomrummet i bröstet med luft. tills jag kommer på att det inte är luft jag behöver för att klara mig. det är hon. det är henne jag behöver. jag bara hatar att det är så mycket som påminner mig om det hela tiden. när lärarna pratar i skolan om att "det här ska ni säga till era föräldrar", när jag ser kvinnor på stan med samma jacka och frisyr som henne, när mobilen ringer och min första tanke är att det nog är hon. jag vill inte glömma henne, och det kommer jag aldrig göra heller. men jag vill helst bara att allting ska vara lätt. och glatt. och som vanligt. jag vill kunna ringa till henne och klaga över småsaker - som en finne på helt fel ställe. eller berätta för henne när jag får maxpoäng på ett prov och höra henne säga att jag är så duktig på det där sättet som hon alltid brukade säga. bara komma hem och se att hon finns där. höra henne prata. andas. se henne le. jag bara hatar det här...

Tittar på bortglömda färger.

Kommer minnas dessa eftermiddagar av korsordslösande och clementinskalande på hans säng, skrattanfall och konstiga internskämt, fundersam tystnad och djupa diskussioner. Att ha ett jättestort prov framför sig, klaga tillsammans, plugga tillsammans och skiljas åt med ett leende på läpparna. Att halvsovande gå på en överfull buss om morgnarna bara för att skina upp några hållplatser senare när han går på och startar ett livligt samtal om derivator eller fuldans i vardagsrummet. Det spelar ingen roll om han "inte är helt frisk", för det är inte jag heller och just därför är han en av mina bästa vänner!

Lite såhär känns det i hjärtat. Fast bara ibland. Det blir bättre om man pratar om det...

Medan alla andra drömmer vackra betydelsefulla drömmar, drömde jag att det var slut på tandkräm. Kul.

Vill skriva någonting, men vet inte vad. jag är urusel på ord. finner aldrig dom rätta, och kan aldrig uttrycka någon form av känslor så som jag vill. bjuder på en bild istället. känns som en billig utväg, men vad ska man göra. det är en bild från i somras, när allt var enkelt. men den är ändå uppochner och snurrsnurrsnurr, och det är ju iaf lite så som jag känner nu.


 

förut tyckte jag om att åka buss. jag tyckte om att sitta där själv, lyssna på fin musik och tänka på allt mellan himmel och jord. allt oviktigt som vanligtvis är det man tänker på. idag när jag åkte buss gjorde det bara ont. vilket det gör nästan hela tiden nu.

Allt känns så overkligt. Konstigt och oväntat. Lite som en skruvmejsel mellan stenarna under en bro i våras. Vasst och oförståeligt. Jag vet att det är en konstig liknelse, men har på något sätt börjat förstå att det inte finns några passande ord alls för allt detta. Hur kan man beskriva något man inte förstår?