Jag hittade en text i mitt historiablock som handlar om allt annat än vad historiauppsatser brukar handla om. Låter nog bli att lämna in det här till Martin faktsikt...

Varje morgon vaknar hon till en tyst lägenhet med tomma väggar. Hon går upp ur sängen, alltid iförd samma solkiga nattlinne med slitna sömmar. Stannar alltid framför spegeln i hallen och kisar mot spegelbilden eftersom den ändå finns där. Hon gör snabbkaffe i en kopp från någon semesterort och bränner sig på tungan när klockan går för fort. Tar på sig samma kläder som dagen innan, mest för att det ändå inte spelar någon roll längre och glömmer paraplyet på hatthyllan när det regnar. Hon snubblar in på kontoret till ett skrivbord med skrynkliga papper, sätter sig och gör vad hon borde tills telefonen ringer, för det gör den alltid förr eller senare. Ibland tar det veckor eller till och med månader, men ringer, det gör den. Det är dessutom alltid han som svarar när hon plockar upp luren efter den tredje signalen. Han låter glad när han berättar om sitt hus, sin familj och sin hund, och han skrattar i luren när han frågar om hon minns hur det var förut när det var unga och bodde i samma stad. Han pratar om nyårsfester och cykelturer medan hon hummar och försöker skratta på rätt ställen. Innan de lägger på bjuder han in henne på middag och hon säger att hon inte hinner. Det har liksom blivit en tradition, en typ av avskedsfras som alltid fungerar och hon blir sittandes med telefonluren i handen en stund tills hjärtat slår igen och hon kan fortsätta jobba. En sådan dag, en Han-dag, går hon och lägger sig tidigare än vanligt, trots att hon vet att hon inte kommer somna. Hon försöker att tänka på det stora universum, för då känner hon sig liten och obetydlig och det är bra; Allt känns lättare om det inte spelar någon roll.
När hon tillslut somnar drömmer hon. Hon drömmer om nyårsfester och cykelturer, sidennattlinnen och platta pressade papper, mörkrostade kaffebönor och väggar fulla av semesterbilder.
Sedan vaknar hon och allting börjar om...