onsdag 22:48

jag har överlevt två dagar på chalmers. alla är hur trevliga som helst, föreläsningarna är intressanta och i min nollningsgrupp finns en kille med skarpa kindben och bleka sommarfräknar.

vi är lika gamla, han och jag. det upptäcker vi när han kommer fram och börjar prata med mig under dagens andra rast. vi äter lunch ihop, och irrar runt på chalmersområdet innan nästa samling. han tar mig lite avsides, frågar om han kan få mitt nummer och håller fram mobilen i handflatan. jag ger honom långsamt ett sifferpar i taget, fast jag vet att han är minst tusen gånger för snygg för mig.

vi fortsätter att småprata under eftermiddagen. han får mig att skratta och är bäst i hela gruppen på att vika pappersflygplan.

 

torsdag 17:08

han sitter redan längre fram i föreläsningssalen när jag skyndar in på morgonen, men vänder sig om och ler när han får syn på mig. han formar handen till en pistol som hälsning. nickar.

vi hinner inte prata innan ljuset släcks ner och föreläsningen börjar, men han vänder sig om med jämna mellanrum och får min ögonkontakt. lite som för att försäkra sig om att jag fortfarande sitter kvar.

på rasten bestämmer vi att vi ska ses samma kväll på maskinstudenternas pub och på eftermiddagens föreläsningar halvsover vi i stolarna bredvid varandra. vi hasar lite längre ner för varje föreläsare. slutar lyssna. jag inser att det är roligare att prata med honom än att titta på power point-presentationerna.

 

lördag 00:36

jag lär ett gäng ur klassen skriva/rita-leken. jag försöker skriva det konstigaste jag kan komma på och han skrattar så mycket att han nästan inte kan läsa upp vad det står.

 

livet är så underligt. för en vecka sedan visste jag inte ens att han existerar och nu finns han alltid där. alltid nära. under föreläsningar, raster och på spårvagnar. varför har vi aldrig träffats tidigare?