Igår påväg till bion hände något oväntat. Väldigt oväntat.
Jag (Lisa) och Kirsty cyklade över bron in till stan när vi lade märke till ett par som såg ganska förskräckta ut.
Vi följde deras blickar och stannade förvånat cyklarna.
En bit bort sprang en förtvivlad man och nedanför honom i älven plaskade någonting ganska stort.
Till en början trodde vi att det var en människa, men konstaterade snart att det var en ganska stor hund.
Efter ett ögonblicks övervägande bestämde vi oss för att cykla bort till mannen och se efter hur det gick.
Vi hade inte kommit många meter förrän en grupp människor med en barnvagn stannade oss och bad om hjälp.
Det var som vi misstänkte, mannens hund som hade trillat i vattnet och strömmen var för stark för hunden att simma emot.
Jag och Kirsty har nog aldrig cyklat så fort förut. När vi närmade oss såg vi att det var två män som försökte locka till sig hunden, men utan att lyckas.
Vi cyklade upp till dem för att försöka hjälpa till, men det gick inte att komma ner ordentligt till vattnet där.
Vi kom på att man kunde komma ner ända till vattnet vid den gamla stenbron, och erbjöd oss att cykla dit för att försöka dra upp hunden. Männen nickade och vi cyklade i förväg medan de sprang till fots efter oss.

Samtidigt som vi kom cyklandes mot stenbron, kom en annan man springandes över den. Han hade blicken fäst vid hunden i vattnet, och när han kom till älvkanten slängde han av sig kläderna för att vada ut i vattnet i bara kalsonger.
Jag och Kirsty tittade lite förvirrat på honom, men fortsatte fram till en av männen som precis höll på att locka till sig hunden. Han knäppte fast kopplet så fort han fått hunden inom räckhåll och ropade åt oss att dra.
Så medan vi drog allt vad vi orkade i kopplet, hivade han upp hunden i famnen och upp på gräset.
Sedan stod alla där i några sekunder och bara stirrade.
Hjälp.
När vi hämtat andan igen frågade vi de båda männen om de visste vem mannen i kalsonger var.
De tittade förvirrat på oss och vi berättade om mannen som hade slängt sig i vattnet för att rädda hunden. Nu satt han en bit bort och tog på sig kläderna igen.
De gick bort för att tacka honom, och vi fick lämna dem där. Vi var redan sena till bion.
Men vilket äventyr vi fick på söndagseftermiddagen, jag och Kirsty.
Jag tror jag skakar lite fortfarande.