jag hade ju bestämt mig för att orka.

men det går inte riktigt längre.

jag älskade dagen, och jag älskar alla som fanns där.

men det är på kvällen när jag blir själv med mina tankar som det kommer.

smärtan i bröstet.

tårarna i ögonen.

det går inte att försöka tänka på annat,

det är då man bara tänker på det ännu mer.

det gör så ont i mig att se hur du mår.

hur det gör ont bara av att stå upp.

till och med bara av att ligga framför teven.

hur du måste huka dig när du går för att försöka stänga ute smärtan.

det värsta av allt är att du försöker visa dig stark,

fast jag ser hur jobbigt det egentligen är på insidan.

benen är tunga ur sängen på morgonen, för att jag vet att om jag lämnar tryggheten under täcket måste jag ut och möta all den smärtan.

det känns som att all ork har sugits ur mig och bara lämnat kvar ett enda stort, tomt hål i kroppen.

jag grät mig till sömns igår för att jag hörde att du gjorde det.

jag tror att jag kommer göra det ikväll igen.