Nu är det synd om de döda,
som ej få sitta i vårens tid
och värma sig i solen,
på ljus och ljuvlig blomsterlid.

Men kanske viskade de döda
då ord till vivan och violen,
som inga levande förstår.

De döda veta mer än andra,
och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje djupare än vår
bland kvällens skuggor ännu vandra.
I tankar på den hemlighet
som bara graven vet.