jag önskar mig en lupp. jag vill ha den för att träna på att se bättre, för det vill jag lära mig. att se riktigt bra alltså. att kolla på en person och kunna se det man kanske inte ser direkt. sommarfräknar, sneda tänder, irisar, ärr. jag vill kunna se de små rörelserna, uppfatta de små blickarna. de som säger mer om personen än själva orden. vad de är på för humör idag, hur de egentligen känner om saker och ting, sådant som de kanske döljer. det vill jag lära mig att se. för att kunna göra någon glad på exakt rätt sätt, sådär så det känns varmt och skönt, eller pirrigt och spralligt. för att kunna säga rätt sak för att trösta. för att veta vad andra verkligen vill prata om, för att veta vad de egentligen vill göra. för att förstå vad de menar. men också för att kunna se skönhet, på en del kanske oväntade ställen. någons härligt solröda ansikte kanske är det vackraste i världen, eller någons leende kanske lyser upp rummet. någons händer kanske är jättefina när de spelar, eller så är deras fniss det sötaste någonsin.

jag skulle ochså vilja ha ett teleskop, för att kunna se hela världen. jag vill stå i mitt utkikstorn och spana. jag vill se saker som händer såsom de faktiskt händer. jag önskar mig ett större perspektiv. ibland känns det som att man är inlindad i en filt som är ens vardagsliv, och man kan inte se förbi det tjocka ylletyget. jag har så svårt att förstå och uppfatta hur frunktansvärt illa så många av mina medmänniskor i världen har det. jag vill bara skrika när jag tänker på det. mitt synsätt är så fruktansvärt naivt. jag tror verkligen på det goda. och även om jag vet att det finns så mycket ondska har jag inte ork att sträcka mig så långt. i mitt liv, det som händer mig, det jag gör, de jag träffar, ser jag ändå så mycket positivt. även om det såklart finns en massa som är jättejobbigt har jag alltid ett men inbakat. t.ex. den personen sa något elakt om mig, men han sa faktiskt hej till mig först imorse. eller jag är bara så himla ledsen inuti idag, men det viktigaste är att hon mår bra.
på något sätt tror jag att jag vill minska min rädsla för omvärlden, och öka min förståelse för verkligheten. jag vill se med klara ögon genom mitt teleskop, och veta med säkerhet vad som är rätt och viktigt. samtidigt vill jag se genom min lupp på skönheten i detaljerna som finns överallt, hos alla, alltid. jag inser att detta kanske är omöjligt, men ett första steg mot att se är åtmistone att öppna ögonen.