9.26
jobbigt att när man har sovmorgon så kan man ändå inte sova längre än såhär.
men det ligger en fin tjej i min säng i alla fall.
fin bild. fint helt enkelt.
jag älskar fina människor. fina människor som bara säger fina saker sådär utan att be om nåt i gengäld. fina människor som gör och ger en fina saker utan att förvänta sig något tillbaka. fina ord. ord som går rakt in i hjärtat och bara värmer hela kroppen för att dom är så underbart fina. det är nåt av det finaste jag vet. dom fina orden jag fick höra igår ganska mycket gjorde min dag.
fina paket och muffins.
fick världens finaste överraskning när jag kom hem idag. det låg ett stort, grönt paket på sängen när jag kom in genom sovrumsdörren. i paketet låg en bok med texten "värt att lära sig" och inuti var det en massa fina låtar med ackord till, så att jag kan spela dom när som helst. puss på det.
vi var i fotsotudion idag och var kreativa. hjälpte lisa med hennes fotoprojekt till löfbergs lila. så inom en snar framtid kommer bloggen bli fylld med fina kaffebilder.
omtumlande.
min dag:
- klädde mig i fina kläder och örhängen, för det kändes som att en fin dag låg framför mig.
- jag cyklade till skolan medans solen gick upp över en ny dag
- åt luch och älskade hur alla var så snälla mot en gullig liten tjej
- någon sjöng så att mitt hjärta värkte
- spelade med ett gött gäng
- förundrades över hur snälla folk var. mot mig, det kändes fint. finare än vad jag tror att de förstår.
nu regnar det utanför mitt fönster, och det är natt. ännu en dag har gått förbi, men har inte försvunnit. den betydde något för mig.
hjärtat har jobbat extra idag.
- klädde mig i fina kläder och örhängen, för det kändes som att en fin dag låg framför mig.
- jag cyklade till skolan medans solen gick upp över en ny dag
- åt luch och älskade hur alla var så snälla mot en gullig liten tjej
- någon sjöng så att mitt hjärta värkte
- spelade med ett gött gäng
- förundrades över hur snälla folk var. mot mig, det kändes fint. finare än vad jag tror att de förstår.
nu regnar det utanför mitt fönster, och det är natt. ännu en dag har gått förbi, men har inte försvunnit. den betydde något för mig.
hjärtat har jobbat extra idag.
på repeat
åååh, jag längtar mig gaaaaalen!!!!!!!!!!!!!!! <3
drömmar om ingenting
inatt drömde jag om honom. han sträckte sin hand mot min, rörde lätt vid den, och flätade sedan ihop våra fingrar. han kom ännu närmre och lade sin andra hand lite lätt vid min midja. och så bara var vi. jag såg på hans fina ansikte, och andades hans doft. och han såg rakt tillbaka på mig. sedan blev allt lite suddigt, som om jag hade solen i ögonen och jag minns bara värmen från hans hand hot min högra handflata, som spred sig i hela kroppen. sen vaknade jag, och jag kan ärligt säga att det var den bästa dröm jag någonsin haft. jag ville stanna i solen och värmen för evigt.
det som jag inte förstår är varför jag drömde om just honom. jag har aldrig tänkt på honom på det sättet, så jag undrar om det kanske är mitt undermedvetna som försöker säga mig något. och såklart hoppade det till i magen idag när jag såg honom i skolan, och allt jag kunnde tänka på var hans hand i min. konstigt ögonblick, som försvann ganska snabbt. det är nog bara min hjärna som driver med mig, och imorgon kommer det nog vara precis som vanligt.
kanske.
det som jag inte förstår är varför jag drömde om just honom. jag har aldrig tänkt på honom på det sättet, så jag undrar om det kanske är mitt undermedvetna som försöker säga mig något. och såklart hoppade det till i magen idag när jag såg honom i skolan, och allt jag kunnde tänka på var hans hand i min. konstigt ögonblick, som försvann ganska snabbt. det är nog bara min hjärna som driver med mig, och imorgon kommer det nog vara precis som vanligt.
kanske.
2011-01-16
det är ganska konstigt egentligen. vad ord kan betyda. vad tankar kan påverka en. det räcker med att någon säger "det är så kallt så jag dör" eller som igår i filmen vi såg, där dom bara nämnde cancer lite sådär i farten. nästan jämt, varje minut, händer något som får mig att tänka på henne. och jag tror att jag fortfarande inte riktigt kan fatta det. fatta vad som egentligen har hänt, och vad det egentligen var vi gjorde i fredags. men ibland bara kommer det över mig.
jag kan inte vara som vanligt. liksom vara stark och trevlig och vara normal en hel dag. mina känslor och mitt humör går upp och ner som en ballong som snabbt töms på helium och sedan fylls på igen för att fortsätta uppåt. ibland bara bryter jag ihop. kan inte andas, inte prata, inte vara... som igår när jag kom hem. klumpen jag hade haft i halsen hela bussresan hem var tvungen att få komma ut och jag bara låg under täcket och grät i säkert en halvtimme för att jag inte klarade av något annat. sen åt jag mat och lisa & kirsty kom och vi skrattade och hade kul. men när dom gick kom det tillbaka igen. såhär är det jämt. för att jag inte klarar av att vara stadig.
jag känner mig så himla skyldig. när jag är glad och skrattar trots att hon inte finns längre. och när jag tänker på att hon aldrig kommer få skratta igen. fast när jag sen är ledsen känner jag mig också skyldig, för att hon aldrig ville det. hon ville aldrig lämna oss, eller såra oss. men ändå var hon tvungen att dö.
någon sa att "hon behövdes någon annanstans". men det hjälper inte, för jag behöver henne också. och jag bryr mig inte om jag är självisk, för det känns som att jag aldrig kommer kunna leva ordentligt igen utan henne.
jag klistrade in en text som jag skrev för ett tag sen. men sen tog jag bort den.
jag tror inte riktigt att jag klarar av att berätta allting än.
Sånt som får hjärtat att slå ett extra slag.
- Att få tillbaka ett riktigt svårt prov med tre fina bokstäver skrivna högst upp i högra hörnet.
- Årets allra första snöflingor.
- Söta god natt-sms.
- En varm hästmule mot kinden.
- Oväntade små hälningar i kalendern.
- Känslan när man vänder till den sista sidan i en galet bra bok.
- Att sitta i biomörkret framför en bra film med sina bästa vänner omkring sig.
- En lång promenad som känns kort trots frusna fingrar och isiga gator bara för att det finns så mycket att prata om.
- Att vakna, kika på väckarklockan och inse att man kan vända sig om och sova lite till.
- Att ligga vaken med en guldfärgad bok i knät och komma på insikter.
läste fint om livet
The wind stirred the ancient cedars; the night insects kept up their insistent music.
It would always be like this, I thought, summer after summer, winter after winter,
the moon sinking towards the hills, giving the night back to the stars,
and they, in an hour or two, surrendering it to the brightness of the sun.
The sun would pass above the mountains, pulling the shadows of the cedars after it,
until it descended again below the rim of the hills.
So the world went, and humankind lived on it as best they could,
between the darkness and the light.
tårar i konferensrum.
man kan inte låta det blöda lite i taget, då skulle såret vara kvar alldeles för länge.
utan det är lika bra att allt kommer ut med en gång. så att man sen kan låta det läka helt.
för det kommer det göra till slut.
jag kommer aldrig glömma. och jag kommer aldrig sluta sakna och älska.
men till slut kommer det inte göra lika ont.
i min kalender
saker som ändå är ganska fina trots allt:
- vår musikal kommer bli svinbra
- jag och louise ska ha sportlov på sportlovet
- någon dag ska vi ha vår egen 'bal' med fyrarätters-middag och festblåsor. för att tjugohundraelva är året man fyller arton
- artistsläppet för wayoutwest har startat, och det ser lovande ut
- den fjortonde april ska jag hitta någon som heter tiburtius och säga grattis
- om 118 dagar åker jag till rhodos
ja du vet hur jag kan bli...
jag ville leva farligt, så jag slängde mina skor.
men när man väntat alltför länge blir inget som man tror.
och jag är aldrig nöjd med något, jag har alltid varit sån.
när jag ser mig själv i spegeln vänder jag mig om...
they made a statue of us.
jag älskar min pappa.
han är liksom ganska mycket den som får mig igenom dagarna nuförtiden.
when i'm falling i'm at peace.
istället för att plugga fysik...
- äter jag pepparkaksdeg.
- läser jag harry potter 2.
- lyssnar jag på vår fina chokladbollslista.
- tar jag pauser ibland och gråter lite smått. främst för att jag hatar det mesta just nu, men även glädjetårar för att jag får träffa olivia imorrn. och då känns hjärtat inte riktigt lika trasigt längre.
jag tror, eftersom jag vill ha fåglar på väggen när jag och pappa gör om mitt rum, att jag ska ha den här bilden på väggen då. den kanske hjälper mig att drömma om att flyga och falla genom luften, istället för om att slå i marken.
the yellow handkerchief
såg en fin film.
blev alldeles varm om hjärtat.
L'élégance du hérisson.
Vi började med att plugga fransk grammatik och slutade framför en väldans fin fransk film.
myggbett
det kliade på armen förut. så då kliade jag mig på armen. på en liten rund ring precis vid armvecket som bara blir mer och mer irriterad ju mer man tar på den. och jag kunde bara inte hjälpa att längta tills man får myggbett igen. förut har jag älskat nästan allt med vintern, men nu skulle jag faktiskt föredra att ha myggbett. mest för att sommaren innebär att det är ljusare, och jag behöver ljus i livet nu. för det känns bara så mörkt och kallt hela tiden. och det funkar inte längre. mina lungor funkar inte längre. jag funkar inte längre. det gör fortfarande så jävla ont.
Hejdå året...
Fyrverkerier, knytkalas och fina vänner - ikväll bär det av till storstaden Arvika minsann.
Hoppas att även ni som inte har turen att få besöka denna världsmetropol får en minnesvärd nyårsafton och ett GOTT NYTT ÅR!
Aa fast nä.
Det här är en berättelse om kärlek, ömsinthet och medlidande. Om att ha en alltid lika välmenande och trevlig familj. En berättelse om att känna sig älskad.
Historien börjar med att jag ska sätta in en sladd i vägguttaget, böjer mig ned och dunkar pannan hårt i ett av stereons väääääldigt vassa hörn. Jag känner med handen mot huvudet, ser att det blöder och blir tvungen att sätta mig ner eftersom jag blir så yr. Efter ett tag inser jag hur omåttligt synd det är om mig, så jag letar rätt på min kära familj för att få lite medlidande. Först hittar jag min mor:
Jag: Mamma, jag slog i huvudet och det blöder!
Mamma: Ajajaj, får jag se? Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Mamma(skrattar högt): Ahahaha, hur lyckas man med det?!
Jag går vidare och hittar min älskade fader:
Jag: Pappa, jag slog i huvudet och det blöder!
Pappa: Ånej! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Pappa(pekar på mig och skrattar): Hahahahaha, så klantig är ju inte ens JAG!
Tillsist träffar jag på min alltid lika trevliga broder:
Jag: Jonas, jag slog i huvudet och det BLÖDER!
Jonas: Nej, stackars dig! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Jonas(börjar genast gapskratta): Hehehehehehehe, hur fan lyckades du med det?!
Detta är alltså berättelsen om hur tre av familjens fyra familjemedlemmar levde lyckliga i alla sina dar.
Historien börjar med att jag ska sätta in en sladd i vägguttaget, böjer mig ned och dunkar pannan hårt i ett av stereons väääääldigt vassa hörn. Jag känner med handen mot huvudet, ser att det blöder och blir tvungen att sätta mig ner eftersom jag blir så yr. Efter ett tag inser jag hur omåttligt synd det är om mig, så jag letar rätt på min kära familj för att få lite medlidande. Först hittar jag min mor:
Jag: Mamma, jag slog i huvudet och det blöder!
Mamma: Ajajaj, får jag se? Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Mamma(skrattar högt): Ahahaha, hur lyckas man med det?!
Jag går vidare och hittar min älskade fader:
Jag: Pappa, jag slog i huvudet och det blöder!
Pappa: Ånej! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Pappa(pekar på mig och skrattar): Hahahahaha, så klantig är ju inte ens JAG!
Tillsist träffar jag på min alltid lika trevliga broder:
Jag: Jonas, jag slog i huvudet och det BLÖDER!
Jonas: Nej, stackars dig! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Jonas(börjar genast gapskratta): Hehehehehehehe, hur fan lyckades du med det?!
Detta är alltså berättelsen om hur tre av familjens fyra familjemedlemmar levde lyckliga i alla sina dar.
Hittat i historiaskrivblocket.
Jag hittade en text i mitt historiablock som handlar om allt annat än vad historiauppsatser brukar handla om. Låter nog bli att lämna in det här till Martin faktsikt...
Varje morgon vaknar hon till en tyst lägenhet med tomma väggar. Hon går upp ur sängen, alltid iförd samma solkiga nattlinne med slitna sömmar. Stannar alltid framför spegeln i hallen och kisar mot spegelbilden eftersom den ändå finns där. Hon gör snabbkaffe i en kopp från någon semesterort och bränner sig på tungan när klockan går för fort. Tar på sig samma kläder som dagen innan, mest för att det ändå inte spelar någon roll längre och glömmer paraplyet på hatthyllan när det regnar. Hon snubblar in på kontoret till ett skrivbord med skrynkliga papper, sätter sig och gör vad hon borde tills telefonen ringer, för det gör den alltid förr eller senare. Ibland tar det veckor eller till och med månader, men ringer, det gör den. Det är dessutom alltid han som svarar när hon plockar upp luren efter den tredje signalen. Han låter glad när han berättar om sitt hus, sin familj och sin hund, och han skrattar i luren när han frågar om hon minns hur det var förut när det var unga och bodde i samma stad. Han pratar om nyårsfester och cykelturer medan hon hummar och försöker skratta på rätt ställen. Innan de lägger på bjuder han in henne på middag och hon säger att hon inte hinner. Det har liksom blivit en tradition, en typ av avskedsfras som alltid fungerar och hon blir sittandes med telefonluren i handen en stund tills hjärtat slår igen och hon kan fortsätta jobba. En sådan dag, en Han-dag, går hon och lägger sig tidigare än vanligt, trots att hon vet att hon inte kommer somna. Hon försöker att tänka på det stora universum, för då känner hon sig liten och obetydlig och det är bra; Allt känns lättare om det inte spelar någon roll.
När hon tillslut somnar drömmer hon. Hon drömmer om nyårsfester och cykelturer, sidennattlinnen och platta pressade papper, mörkrostade kaffebönor och väggar fulla av semesterbilder.
Sedan vaknar hon och allting börjar om...
Varje morgon vaknar hon till en tyst lägenhet med tomma väggar. Hon går upp ur sängen, alltid iförd samma solkiga nattlinne med slitna sömmar. Stannar alltid framför spegeln i hallen och kisar mot spegelbilden eftersom den ändå finns där. Hon gör snabbkaffe i en kopp från någon semesterort och bränner sig på tungan när klockan går för fort. Tar på sig samma kläder som dagen innan, mest för att det ändå inte spelar någon roll längre och glömmer paraplyet på hatthyllan när det regnar. Hon snubblar in på kontoret till ett skrivbord med skrynkliga papper, sätter sig och gör vad hon borde tills telefonen ringer, för det gör den alltid förr eller senare. Ibland tar det veckor eller till och med månader, men ringer, det gör den. Det är dessutom alltid han som svarar när hon plockar upp luren efter den tredje signalen. Han låter glad när han berättar om sitt hus, sin familj och sin hund, och han skrattar i luren när han frågar om hon minns hur det var förut när det var unga och bodde i samma stad. Han pratar om nyårsfester och cykelturer medan hon hummar och försöker skratta på rätt ställen. Innan de lägger på bjuder han in henne på middag och hon säger att hon inte hinner. Det har liksom blivit en tradition, en typ av avskedsfras som alltid fungerar och hon blir sittandes med telefonluren i handen en stund tills hjärtat slår igen och hon kan fortsätta jobba. En sådan dag, en Han-dag, går hon och lägger sig tidigare än vanligt, trots att hon vet att hon inte kommer somna. Hon försöker att tänka på det stora universum, för då känner hon sig liten och obetydlig och det är bra; Allt känns lättare om det inte spelar någon roll.
När hon tillslut somnar drömmer hon. Hon drömmer om nyårsfester och cykelturer, sidennattlinnen och platta pressade papper, mörkrostade kaffebönor och väggar fulla av semesterbilder.
Sedan vaknar hon och allting börjar om...
