För några dagar sedan läste jag de sista sidorna av Nicole Krauss The History of Love och har sedan dess inte kunnat tänka på något annat. Titeln till trots, är detta något helt annat än en klyschig kärleksroman. I boken berättas tre separata historier som i slutet vävs samman till en enda händelse. Temat är det förflutna och skillnaden mellan fantasi och sanning. När de sista bitarna faller på plats vet man inte själv vad som faktiskt stod skrivet i ord och vad man själv antog mellan raderna.

The History of Love finns även översatt till svenska som i utdraget ovan. Översättningen heter, ganska logiskt, Kärlekens historia. Tinar upp hjärtat på ett fint sätt såhär efter vintern.

"tiden står still. det är som ett mörkt hål i tid och rum. det finns liksom inget att ta på. inget att stödja sig mot. inget att falla ihop och falla isär på. det finns liksom en hunger inuti, men hur mycket jag än försöker att mätta den lyckas jag aldrig. det känns liksom som klor mot insidan av bröstet som vill få hjärtat att blöda mer än vad det redan gör. ord och tårar och tankar och minnen och bilder... allt håller såret öppet och färskt, det får aldrig läka och sluta vara. det brinner och bränner och bränns och känns om ens det räcker. tiden står still. det gör fortfarande ont..."

en vacker vårkväll gick vi på Håkan Hellström-konsert. karlstad visste inte riktigt hur det hade gått till: varför kommer han hit, av alla ställen?!, och befann sig i chocktillstånd.

det taggades med glass och mys i vårsolens värme, innan vi pallrade oss iväg till arenan. väl där upplevde vi en magisk kväll, med musik, dans (typ), hopp, skrik, sång, svett, skratt och tårar, allt i goda vänners lag.

här följer några bilder tagna av mig, med min rosahellokittydigitalkamera, vilket vi alla vid det här laget vet innebär att de är av sämre kvalitet än bilderna mina bloggkolleger brukar skämma bort er med. menmen, folk säger att allt är för konsten, inget för berömmelsen.




gruppbild var svårt att ta



taggad till tänderna



nåns hand i vägen, tusan också...



åh. <3

magiskt, men inte så tragiskt.

Jag kan nog inte låta bli att tycka att det här är lite kul ändå...

Det var en gång en övergiven gård, en oändligt lång äng och tre vänner.

Jag, Joel och Kirsty spenderade gårdagens kväll vid en gammal ödegård där vi lekte fotografer. Fast vi kände oss nog mer som hardcore upptäcktsresande bland rödmålade väggar, gamla vagnshjul och sneda grindar...

Joel hade rekvisita i massor, bland annat en fin portfölj.

Fröken Ur...?

När vi fått tillräckligt många myggbett, åkte vi hem till Joel där vi åt fruktsallad och jordgubbstårta.
Så himla bra.

Igår: Dansandes längst fram vid kravallstaketen bland svettiga armar och hesa tonårsröster. Sittandes med bara armar bland vänner i gräset.

Idag: Premiärdoppet inför en full publik, kubbspel (med vinst!), bouleturnering (inklusive grenarna boule orginal, felhandsboule, långdistansboule, blindboule, baklängesboule m.m...) och picknick på en kulle med människor jag aldrig träffat förut. Fint.

ville så gärna ta "platsen" vid trädet häromdan, men gjorde inte det av någon outgrundlig anledning. kanske var det klumpen i halsen, eller allas pizzahungriga blickar som gjorde det. tänkte försöka få ner här vad jag egentligen ville säga då.

ESMU2. tack.
de här två scmu-veckorna har varit bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv, och det är ni som har gjort det möjligt. all er positivitet och engagemang under projektets gång har gjort allt värt det, och man måste ju få lov att säga att vi lyckades så jävla bra! jag tror inte att många av oss kunde föreställa sig hur bra resultatet av vårt slit faktiskt skulle bli!
men det är inte det jag vill prata om egentligen, för jag tror att alla vet hur bra vi är nu. jag vill bara säga att det viktiga för mig dessa två veckor har inte vart våran prestation på så sätt, utan det faktum att det känns som att vi alla har kommit varandra närmre. vi har fått en så bra stämning mellan varandra, både som personer och som klasser. 
jag har fått känna att jag hör till och passar in, och att folk inte bara umgås med mig på grund av någon slags skyldighet ("men vi går ju i samma klass, då kanske vi måste bjuda henne...") utan kanske (kanske!) för att de faktiskt vill ha mig där. stor känsla.
nu kanske jag får det att framstå som att jag är en sorglig människa som inte har några kompisar, och så är ju inte fallet. jag har dom bästa vännerna i världen! men att känna tillhörighet till något större, typ sin klass, är inte något jag fått turen att göra, i det jag brukar kalla "mitt tidigare liv".
och jag vet inte, men jag hoppas att jag också fått en del nya vänner. och det betyder allt för mig.

det bästa av allt är att tomheten som pasi pratade om inte riktigt infunnit sig än, och jag tror att det beror på att jag gillar er alla alldeles för mycket för att kunna känna mig ledsen just nu.

så ESMU2, tack igen. ni har gjort en flicka så jävla lycklig i två hela veckor. ni är bäst!

...att vi har påsklov.

Efter en bra skoldag och en fin kväll med musikal ger jag er lite fler bilder från igår morse. Känner på ordet lov och tycker att det smakar lite konstigt - vem har hört talas om en kväll utan läxor och plugg? Det här stämmer liksom inte...

jag cyklade förbi LLA med håkan i öronen förut.

Jag och mina morgonpigga vänner Johan och Joel startade dagen tidigt med en fotorunda innan skolan. Ljuset var underbart och det luktade (nästan) västkusten. Varför gör vi inte det här oftare?

Johan led för konsten (han fick hålla kameror, klättra in i taggbuskar och stå på knä i vattenpölar).

För en gångs skull tänkte jag på diagonalerna...

Och jag fick också vara med på en bild! Dagen kunde knappast ha börjat bättre.

Fixar med några bortglömda foton, använder upp en hel näsduksfabrik och flera kilo halstabletter. Det är inte så kul som det låter.

"Du lever i en värld där svalorna flyger baklänges, där träden skrattar i blåsten och där alla bor i sandslott. Det är en bra värld och du trivs, men samtidigt gör den dig så oändligt ledsen eftersom den har fått alla att glömma. Allt är så spektakulärt och färggrant fantastiskt att ingen längre behöver drömma och snart har alla människor i sina sandslott glömt bort hur man gör. Alla utom du. Du drömmer fortfarande om höghus upp till molnen, djur med blå päls och sjöar som ser ut som speglar. Men mest av allt drömmer du om någon speciell, någon som brukade drömma om dig också, innan hon glömde bort hur man gör. Du drömmer om en axel att luta dig mot, ett öra att berätta drömmarna för. Något sådant öra finns inte mer, för ingen vill lyssna på sådant som de inte förstår sig på. Så du väljer att luta dig mot en trädstam istället och väntar tills det börjar blåsa. När vinden kittlar trädkronorna berättar du allt som du skulle ha sagt till henne och låter orden drunkna i asparnas fnissande och ekarnas skrockande. Kanske är du den sista människan på jorden."

Solen är lite varmare än förut, gräset är lite grönare. Det är april, men alla tänker på sommaren. Det är så mycket mer påtagligt nu, allt känns liksom starkare när det inte är infruset under trettio centimeter snö. Rena lakan på tvättstället i trädgården, bleka vinterarmar och mamma som har jord under naglarna. Kanske är det någonting som skaver, men då låtsas jag bara att det är vårskorna. Jag är bra på att låtsas. Istället tänker jag på bortsopat grus från vägarna, premiärglass vid älven och varma tegelväggar. Det är egentligen nu, när svalorna lämnar sjöbottnarna, som året börjar.

I kultur- och idéhistorian har jag lärt mig att konst ska vara provocerande. Därför väljer jag, med risk för att stenas, att visa upp dessa bilder som tillsammans bildar kollektionen som jag har valt att kalla "...okej...". Varje verk är såklart omsorgsfullt gjort med en tydlig tanke bakom...

Detta första verk har jag valt att kalla "Säg inte att det där är en brownie?!" Ansiktsuttrycket talar för sig själv...

Denna bild har en mer graciös tappning. No name.

Vilken känsla! Man kan riktigt höra festautanförkonsumiTorbyenfredagkväll-skrattet. Fint.

Och sist, mitt absoluta favoritverk med samma namn som utställningen...

någon dag(snart) ska ni få läsa mer om honom, men just nu får dessa tala för sig själva:

"fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont
fortsätt, som ett höstlöv i vårens första flod
som ett hjärta som vägrar sluta slå
när varje bön gått åt, fortsätt"

"och rätten att ge upp för nån
är den sista rätt man har"

"äntligen på väg
jag förlänger mina steg
luften smakar som en jordgubbspaj,
en solig dag i maj"

- Övar upp mina fortfarande ganska obefintliga photoshopskills, lite extra taggad efter fina kommentarer från det stora landet i väst (nej, inte Norge).
- Pluggar matte och undrar vad integreringar av cirkulära skivor har att göra med verkligheten.
- Nynnar på den här (och har gjort sedan i fredags) tack vare Kirsty.
- Kollar vädret och planerar fotorundor innan skolan med min kameravän Joel.
- Bläddrar frenetiskt igenom min kalender efter en ledig dag att inviga picknicksäsongen på (går sådär).
- Längtar efter nästa fredag med sång, dans och Håkan.

Knäpper bilder på krattskaft mellan mattetalen, livet leker.

Eftersom jag knappt kan gå och huvudet snurrar för mycket för matteplugg, roar jag mig med sånt här istället (syns bättre här).

har fullt upp med livet, men tänkte ändå plita ner några rader.
har pluggat matte tills det sprutar ur öronen, planerat scmu tills jag blir snurrig, gått på en awesome fest hos nån jag inte känner, stekt pankakor åt två sömntutor (man är ju mästaren), och nu pysslar vi för fullt!

nu tänker jag lägga upp en bild på ett lodjur, för det är så jag rullar.

Mellan klassfest, sleep over, pannkaksbrunch och 18-års fest passar jag på att se till så att ni håller jämna steg med mig och Insiktsboken.

Eftersom scannern för tillfället är på ovanligt bra humör, passar jag på att visa lite analoga foton som jag och Joel har tagit och framkallat tillsammans. Kanske är det dags för en ny filmrulle snart, nu när vi äntligen har tillgång till ett mörkrum igen...?

Vi spenderade kvällen på en av våra favoritplatser, av oss kallad "Liljekonvaljeberget", mest för att vädret var för fint för fysik och matte.

Där fanns ännu inga liljekonvaljer, men knopparna började slå ut och smultronbladen kikade fram under det vissna gräset.

Med femton varma grader, behövdes varken vinterjackor eller vantar och man kunde till och med stå still en stund och bara njuta utan att frysa om tårna i tygskorna.

Bra, mysig kväll (även om mitt ansiktsuttryck säger något annat men jag försvarar mig med att någon snodde min kamera, att jag inte var beredd och att jag ser filosofisk ut). Nu ska jag återvända till verkligheten.

strosar runt i mina nya dr martens. spelar lite fanfarlo på morfars gitarr - som mest står orörd i ett hörn nuförtiden. kollar lite på grey's anatomy. lyssnar lite på det här och känner mig fortfarande som om jag inte sovit på flera dygn. ska lägga mig och läsa lite harry potter - bland röda lakan, mjuka kuddar och söta drömmar.

Det kliar i fingrarna och jag sneglar hela tiden mot kameran som står bredvid mig på bordet. Snart. Snart ska jag dra med dem ut igen och vi ska ha speglarna med oss, det har jag bestämt. När snön har smält så......

Hittade gamla sidor ur insiktsboken som inte nått bloggen tidigare - gammalt för mig, nytt för er med andra ord. Skrivet samma vecka som astronomiprovet, kan det stämma?

kalendern är för färgglad. man blir alldeles snurrig av alla prov och konserter och födelsedagar nedskrivna i olika storlekar. måste lära mig att prioritera bättre för att det ska funka. har nog aldrig pluggat så mycket kemi på en dag, och har aldrig känt mig lika dålig på det. nästa vecka är det i alla fall matte d-prov. det blir party det. nä, men party blir det i alla fall på lördag. så jag har nåt att se fram emot hur som helst.

Efter att ha funderat länge, har jag äntligen gjort slag i saken och skaffat flickr. Så vill ni se vad jag och min kamera håller på med, gör mig glad och kika in här med jämna mellanrum.

:)

Två kvällar i rad med film, musik och varma filtar. Ligger uppe om nätterna och skriver. Mysiga sms, förväntansfulla planer och allt däremellan. Visst händer det mycket, men jag tror att det är något bra. Och kladdet ovan är inte dystert, även om det kanske känns så. Det är bara som man låter när klockan har passerat midnatt.

En nästan tom parkering, eko i korridorerna och en mörk källare: på fredagmorgonen var jag och Johan i skolan före (nästan) alla andra. Vi smög omkring med en tejprulle och kollade oss några extra gånger över axeln. Varför? Därför.

i try and i try and i tryyyyy but eeeeeverybody wants to put me down they say i'm going craaaazyyyyy