knut i magen. konstant. konstant rädsla och nervositet. jag kan fortfarande känna din hud mot min, dina andetag mot min nacke, din hand på min kind och din mjuka kyss på min panna. mår illa varenda bussresa ifrån dig och varje gång jag hör din röst i mitt huvud när du säger hur fin jag är. det enda jag tänker på. konstant förvirring. vem är du? vad är vi?
tiden rinner. vi har haft skrivarverkstad i skolan, pressen att skriva har både blivit värre och bättre, så jag vet inte riktigt vart jag står just nu. just nu ligger jag i och för sig i min säng... så trött är jag.
jag flödeskriver på kvällen. det lärde vi oss i alla fall, och det äger. ös ut allt du känner och har i bröstet på ett pappet så kan du plocka ut guldklimparna och använda i låtskrivandet. ni kanske får läsa några guldklimpar här någon gång.
det är mycket på insidan just nu som jag vill skriva om, mycket som måste bort. men jag kan inte, vill inte att någon ska höra, inte ens jag själv. och hur ska man skriva när man inte vet riktigt vad det är som måste ut?
fredag 18:32
eftermiddagens övning är stoffmålning och golvet är täckt av material som vi ska återge med våra blyertspennor. vi sitter precis bredvid varandra med varsit skissblock i knät.
"du tycker om att teckna fjädrar va?" frågar han och nickar mot mitt papper. jag rynkar pannan och ser ner på den halvfärdiga fjäderskissen. försöker förstå vad han menar.
"va? jo, de är väl fina och så...?"
"för du ritade en i ditt anteckningsblock första dagen..."
jag rynkar pannan igen och försöker minnas den där första föreläsningen för fyra veckor sedan. skrattar till:
"jaså, det kommer du ihåg?"
"ja. det kommer jag ihåg."
söndag 03:55
han smsar och frågar om jag ska till förfesten och vi bestämmer att vi ska ses där senare.
när jag kommer dit är han glad och pratsam. frågar om han kanske eventuellt kan få sova hos mig inatt, och jag kan inte svara annat än ja.
"om det är okej alltså?"
han studerar mig. jag säger ja en gång till utan att tänka efter, mest för att det är lättast så.
vi pratar om ordvitsar och ironi. han sitter så nära att jag kan se varenda hårstrå i den mörka skäggstubben, trots att belysningen är dämpad. hans ansikte lyses hastigt upp av skenet från mobilskärmen. jag hinner precis läsa meddelendet från hans flickvän innan han klickar undan det och stoppar ner mobilen i fickan:
"jag saknar dig som fan."
en halvtimme senare är han försvunnen bland dubstep och drinkar i plastglas. strax innan stängning vibrerar det i min ficka och det är hans namn som står på skärmen:
"tack så mycket, men jag tar bussen hem."
sängliggandes. hur vet man om man har feber utan termometer? förnekar även detta. ska tvätta ikväll, väldigt spänd på hur det ska gå.
i drömmen skrev han ett brev. han ville vara med mig. hur vet man om någon vill det? hur vet man om man själv vill det? i drömmen var jag lycklig, i alla fall för en stund. betyder det att jag ska sluta försöka förstå och bara låta det vara? för att det kommer sluta olyckligt........
så tomt och så fullt.
vet inte vad jag ska göra.
förvirrad. förnekar.
varför?
"du måste ge dig nu."
vi sitter på en dunkel nattklubb och jag har på mig hans lite för stora jobbtröja.
"va?"
"du måste ge dig nu! och jag också."
jag stirrar på de billiga ölflaskorna mellan oss och hör knappt vad han säger. förstår inte - vägrar förstå - att han har en flickvän. plötsligt blir allt så fel. för vi borde inte sitta där i den nedsläckta lokalen, och jag borde inte lukta som han gör, och han borde inte lägga armen om mina axlar på dansgolvet, och han borde inte följa med mig hem med den sista spårvagnen, och jag borde inte veta hur han ser ut när han sover, och jag borde inte veta hur hans hår känns på morgonen, och han borde inte ge mig komplimanger, och vi borde inte prata i timmar nere vid kajen för jag borde inte veta så mycket om honom som jag faktiskt gör. så vad gör vi nu? kan man sluta innan man ens har börjat?
