gömmer mig från världen längst bak i bussen



knut i magen. konstant. konstant rädsla och nervositet. jag kan fortfarande känna din hud mot min, dina andetag mot min nacke, din hand på min kind och din mjuka kyss på min panna. mår illa varenda bussresa ifrån dig och varje gång jag hör din röst i mitt huvud när du säger hur fin jag är. det enda jag tänker på. konstant förvirring. vem är du? vad är vi?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback