Jag tänker på killen med duffeljackan. Han som gör mig glad och förvirrad på samma gång. Som ler varje gång vi ses på bussen. Jag tänker att han nog kommer sluta le snart, jag har varit alldeles för dålig på att le tillbaka. Lovar att nästa gång vi ses ska jag le så stort jag bara kan, världens största leende. Bara för att kompensera liksom.