tyst kaos.
den tjugonionde i elfte var en måndag. jag hade ställt klockan på nollsjunollnoll, som alla andra måndagar det här året. men istället för att vakna av introt till bird song, blev jag väckt en kvart tidigare av att sara kom in och la handen på min axel. jag hörde på hennes röst när hon sa mitt namn att någonting hade hänt, men att hon inte riktigt visste hur allvarligt det var. hon sa att mamma hade åkt in på sjukhus under natten. jag tror det var något fel med hennes ben. hon hade pratat med janne i telefon som sagt att vi skulle åka dit.
jag var för trött för att riktigt förstå allting, men jag tog på mig kläder, tvingade i mig en halv macka, och sen satte vi oss i bilen. jag kommer inte ihåg om vi hade radion på på vägen dit, men i vilket fall som helst var det ett kaos i mitt huvud. fast ett lugnt kaos. röster och känslor och drömmar strömmade långsamt omkring där inne åt alla olika håll.
när vi kom fram ställde pappa bilen framför ingången, men ingen av oss vågade lämna den. pappa sa att det var bra att vi gjorde det idag, för det skulle säkert bli många fler gånger framöver. jag hoppades att han hade fel, för jag trodde att jag inte skulle klara av att göra det fler gånger. men nu ångrar jag, och skäms över, att jag ens tänkte tanken.
till slut klev sara och jag ur bilen och gick in genom de roterande dörrarna. vi tog varandras händer och släppte dem inte förrän vi kom fram. när vi hade lämnat hissen på fjärde våningen och gått in genom glasdörrarna mötte vi sjuksköterskornas blickar. vissa av dem log medlidsamt mot oss, medan andra inte vågade möta våra ögon. men jag förstod fortfarande inte. inte förrän vi kom in genom dörren till rummet där mamma låg, och janne sa "är det någon som har sagt något till er?", syftandes på sköterskorna utanför.
orden som följde fick mig att tappa andan och mina ben blev till gummi. synen skymdes av tårar bara sekunder efter att han sagt det, och jag tror att jag använde den sista luften i mina lungor till att ge ifrån mig ett smärtsamt skrik. först hade det bara sett ut som att hon sov, men när man tittade nogrannare såg man att bröstet inte rörde sig upp och ned längre.
de följande timmarna var de längsta i mitt liv, samtidigt som de var de snabbaste och svagaste. till slut lämnade vi det mörka rummet, endast upplyst av ett svagt sken genom persiennerna och stearinljuset bredvid henne. vi sa ett tyst hejdå. det var sista gången jag såg henne.
Kommentarer
Postat av: L
puss <3
Postat av: S
<3
Postat av: Maja
Det här gjorde ont att läsa... Kanske för att det var så fint skrivet.
Postat av: Gunilla
Du kloka,vackra,duktiga tjej.Vi finns för dig och Sara,när du/ni vill,alltid.
Kram
Postat av: G
Stor kram
Trackback
