"Det svåra med dig var ojämnheten, att det inte fanns något mönster, någon symmetri, att falla tillbaka på. Ibland fanns du där utan ansträngning från någons sida. Jag kunde luta mig tillbaka, sluta ögonen och veta att du fortfarande var kvar när jag öppnade dem igen. Detta kunde jag veta av två anledningar:
1. För att jag litade mer på dig än någon annan.
2. För att du satt så nära att jag hade blivit tvungen att hålla för öronen för att kunna missa dina andetag.
Det här var alltså ibland. Andra gånger skiljde det ljusår och jag förstod aldrig riktigt hur du tänkte. Du sa och gjorde saker medan din blick flackade, för att bara enskilda ögonblick stanna upp och möta min. De ögonblicken tänkte jag alltid att, du fattar ju ingenting. Jag kunde luta mig tillbaka, sluta ögonen och hoppas att du var försvunnen när jag öppnade dem igen. Detta kunde jag hoppas av två anledningar:
1. För att jag inte litade ett dugg på dig.
2. För att andetag inte spelar någon roll på ljusårs avstånd.
Vi är lite som stjärnor, sa du, och jag jag höll med. För vi var ju egentligen av samma sort, så lika att det var slående. Problemet var avstånden. Rymden är för stor för att ge plats åt närhet och därför var vi just det, ensamma tillsammans."