Att alltid vara halvvägs.
Jag tycker om att cykla fort - helst så fort jag någonsin orkar. Jag trycker ifrån allt vad jag kan med skosulorna mot pedalerna och tar i tills låren värker. Jag trampar tills jag hör hjärtat bulta i öronen och vägen flimrar. Jag cyklar tills hjärnan bara upplever hastigheten och tills den streckade linjen på kanten av cykelbanan är heldragen. Bäst är det när det regnar - när regnjackan frasar i de hastiga rörelserna, ansiktet känns svalt och allt ser ut som dimma. Regnet trummar och överröstar mina snabba andetag. Då kan jag låtsas att de inte finns, att jag inte alls är trött och cykla ännu lite snabbare.
Händerna värker när jag saktar ner farten eftersom jag alltid håller så hårt om styret. Jag är rädd för att helt plötsligt få för mig att släppa. Det är dumt egentligen, för att släppa vore fullkomligt livsfarligt, men det är lite samma känsla som att man aldrig lutar magen mot broräcket i rädsla för att det ska gå sönder och man ska falla handlöst mot vattnet. Det är dumt men jag är rädd ändå, på samma sätt som allt känns farligare när det är mörkt ute. Jag vet inte vad som är bäst: att vara rädd lite för ofta eller lite för sällan, men fram tills att jag får reda på det satsar jag på det första alternativet.
Kommentarer
Trackback
