magi
jag gick ner till vattnet och satte mig på bryggan. sen satt jag där. länge. bara satt och såg ut över dom få små vågorna på sjön som knappt fanns eftersom det nästan var vindstilla.
det var alldeles tyst, så när som på vattnet när det nådde vassen och när det slog mot berget, och Robin Pecknolds röst i hörlurarna. jag tänkte inte ens. det var helt tomt. det var som ett lugn genom hela kroppen.
sen helt plötsligt kom solen fram från bakom molnen och lyste upp bara just precis platsen på bryggan där jag satt. och det kändes verkligen som att det var hon. som att hon inte kunde hjälpa att lysa upp tillvaron.
jag tittade upp mot solen för att försöka se henne, men ljuset var för skarpt. ibland kändes det som att molnen försökte ta över och gömma henne igen, men hon vägrade att ge upp.
jag log mot henne. för att visa hur glad jag var över att hon var där. jag kunde inte hindra tårarna som la sig bakom ögonlocken. det var som om hon verkligen visste att jag ville ha henne hos mig just där och då.
sen kom lova, jag torkade tårarna, solen gick i moln och hon var borta igen...
Kommentarer
Postat av: Janne
Det är fint när det händer Amanda! Och det gör det!
Postat av: sara
jag längtar tills du kommer, finaste du!
Postat av: L
åh vad jag saknar dig nu, puss <3
Postat av: Olivia
Ååååh, fint inlägg! Saknar dig med ska du veta, sötan! <3
Postat av: Maja
Åh, vad fint. Klart att det var hon.
Trackback
