Moln.


Det har blivit lite av ett internskämt:
Vi går tillsammans och tittar upp i himlen, han säger "nämen vilka fina moln!" och så skrattar vi lite.
Fast faktum är att jag också gillar moln. När jag var mindre och sommarlovet kändes så långt som om det aldrig skulle ta slut, kunde jag ligga i timmar på rygg i gräset och bara titta upp mot allt det blå för att se hur molnen ändrade form. Ibland låg någon bredvid mig, men då brukade vi alltid börja bråka om vad molnen föreställde, börja prata om något annat och snart glömma bort varför vi över huvud taget låg i gräset.
Jag längtar efter riktigt fina moln nu, men himlen är ju bara så förbaskat svart hela tiden...

Kommentarer
Postat av: Anonym

fint!

2011-01-11 @ 17:39:39
Postat av: flis

precis vad jag skulle skriva, fint!

2011-01-12 @ 21:44:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback