häromdagen skulle jag plocka i ordning på mitt rum. då tog jag fram påsen som jag så medvetet skjutit in i ett hörn och inte rört sen den fjortonde januari, för att jag visste vad som skulle hända. jag la den på sängen och tittade på den. bara stod där och tittade på den ett tag, för att jag inte vågade öppna den och plocka ur sakerna som var i. men till slut gjorde jag det. "bättre att få det överstökat..." tänkte jag. fast jag vet inte. just nu känns det som att det hade varit bättre att bara låta den stå kvar där i hörnet. låta den samla på sig damm och bara ignorera den. för när jag öppnade påsen och började plocka ur sakerna jag hade packat i den då den fjortonde hittade jag en tröja. en tröja som jag inte använt på jättelänge. en tröja som mamma hade vikt efter att den blivit tvättad. jag satte mig på sängen ett tag, med ett fast tag om tröjan. så satt jag så ett tag, och lät synen bli suddig av tårarna som samlades i ögonen. det var svårt att lägga ifrån sig tröjan sen. den liksom etsade sig fast i händerna. men nu ligger den i min garderob. överst. fortfarande precis som mamma hade vikt den. den har liksom etsat sig fast i minnet. jag vet inte om jag nånsin kommer kunna använda den igen...