det går inte. inte ens en dag. jag kan inte få en enda dag där jag bara kan få vara glad. glad för att det gick svinbra på första föreställningen idag. eller glad för att jag såg att lisa skrev ett alla hjärtans dag-kort till mig. eller bara vara glad för att jag lever. men det funkar inte. hålet i bröstet gör för ont. jag saknar henne varje minut av varje dag. och jag vill verkligen bara kunna säga att "idag kommer min mamma och tittar på musikalen", precis som alla andra gör. men det kommer jag aldrig få göra. och det gör så ont för jag vill verkligen att hon ska se. och höra. och veta. jag vill verkligen bara ha henne här.