Vi två, 17 år.









Timmar av fotande och pratande.
Gula löv.
Känslan av att inte vara på väg någonstans är nog den finaste man kan tänka sig.
Synd att den inte infinner sig oftare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback