Jag insåg igår att alla är barn, mer eller mindre förklädda.
Vi förändras på ytan, men våra hjärtan är fortfarande sköra och nyfödda.
Jag gömmer mig bakom orden och en gardin av ljusa hårtestar.
Inte för att jag är poet, utan för att jag har en livlig fantasi.
Jag låtsas, hoppas och tillsist tror,
att meningar på ett vitt papper är saker som alrig hände och ord som aldrig skadade.
Att fel är rätt så länge det är osagt.

Jag måste förklä mig bättre...