det känns lite som ett pussel nu. livet alltså. alla bitarna är inte riktigt på plats. man kan väl säga att pusslet är typ halvfärdigt. som om någon tröttnade på att lägga det och sen glömde bort att göra klart det. ibland är det helt underbart. så sjukt fint att det nästan känns som en dröm. dom där fina drömmarna jag drömde för ett år sen. dom. men ibland är det bara förjävligt. som dom mardrömmarna jag hade för ett år sen. jag hoppades på att det skulle bli bättre. det gjorde alla. ingen kunde veta att det skulle bli såhär. såhär jävla pissigt. och jag känner mig så skyldig. hela tiden. varje gång jag är lycklig och skrattar och sedan stannar upp och tänker på henne. då kommer det som en våg över mig. nej. en tsunami. en tsunami full med skuldkänslor och pilar. pilar som träffar mig rakt i hjärtat när jag tänker på det. på hennes bleka ansikte när världen försvinner framför ögonen och synen fylls av en tjock dimma som inte försvinner. på dom smala benen som ligger i sängen och som knappt håller henne uppe när hon långsamt går fram genom korridoren. det är så jäkla mycket. så många pusselbitar som bara flyger runt i huvet, och som aldrig bara kan landa på rätt plats. jag kan inte riktigt hjälpa det heller. att tänka på din hud. din lukt. ditt leende. din hand knuten i min. din kropp nära min. mina drömmar precis där din axel blir till hals. för där skulle dom vara säkra. där skulle du vakta dom. ta hand om dom. precis som du skulle ta hand om mig. och till slut. till slut skulle pusselbitarna falla på plats. för att du skulle göra om mardrömmarna till fina drömmar. precis som du skulle göra om livet till något fint. till en dröm finare än någon dröm jag någonsin haft. det skulle du göra.