det gick inte längre. klarade inte av att hålla det inombords en sekund till. efter att ha sett den extrainsatta toastolen med handtag och bänken över badkaret när jag kom igår. och idag, när hennes smala ben knappt klarade av att bära henne uppför trappan. det där sista trappsteget som såg så oerhört tungt ut. något som man själv klarar av hur lätt som helst. man tänker inte ens på det. att det kan vara som ett högt berg för henne. jag bröt ihop. jag grät och grät och grät. jag åkte till min bästa vän och grät mer och hon höll om mig och jag grät ännu mer. och det gjorde ont som sjutton, men jag fick ur mig det. en del av det i alla fall. jag kommer nog aldrig få ur mig det helt. det kommer alltid komma tillbaka, precis som sjukdomen lyckas göra hela tiden. ända tills den slutar komma tillbaka. då.