Kaos och önskningar, vi var natten när den blev kall.
Nu skriver till och med tidningarna om ostrukturen i Lund, men det är såklart inte mitt (tidigare nämnda) kaos som åsyftas. Vi befinner oss i Malmö på en bar med färgade lampor när media rapporterar om skadade, döda och en vit, tät dimma. Vi beställer in ytterligare en varsin öl och börjar prata om hur världen kanske är precis såhär otrygg jämt, bara att vi inte vill låtsas om det? Men sedan spelas Ben Howard i högtalarna, någon vid bardisken har en spännande jacka på sig och killen vid bordet bredvid är ju ganska söt.
En sen natt när jag nästan somnat bankar någon på min dörr. Jag är yrvaken, han är jättefull, och fast jag blir rädd och känner mig minst i hela världen får jag superkrafter, slår honom i ansiktet och låser om mig. Nästa morgon när han dyker upp igen och säger förlåtförlåtförlåt är det helt omöjligt att se honom i ögonen. Det känns så obehagligt när någon en litar på sviker all världens förtroende på samma gång. Jag håller upp ytterdörren som en övertydlig vink.
Jag pratar länge i telefon med sådana som är för långt bort. Mitt abonnemang är billigt och vi lagar mat, borstar tänderna och städar med mobilerna tryckta mot örat. Jag blir lugn av tandborstljuden på andra sidan och frågar vad som hunnit hända sedan sist. "Ingenting dummer", svarar hon. "Vi pratade ju flera timmar senast igår".
I skolan presenterar vi våra retorikuppgifter och blir inspelade med videokamera. Det dröjer flera dagar innan jag tittar på filmen, men när jag tillslut vågar är den inte alls så hemsk som jag trott. Jag ser inte sådär liten och rädd ut som det ibland känns på insidan, utan pratar tydligt och får de andra att skratta. Dagen därpå gör vi ytterligare en redovisning och plötsligt känner jag mig inte ens lite orolig för att mitt arbete inte ska vara tillräckligt bra. Jag ser videoklippet igen och igen bara för att fatta.
Dagarna går. Vi hänger i korridoren nästan varje kväll och jag har slutat räkna antal popcornpåsar per vecka. Snart drar ett av de stora spexen igång och jag har blivit antagen till dekoren. Ännu mer snart kommer Kirsty hit till mig och mina sjutton kvadrat för att äta godis och prata om livet. Allt rullar ändå på liksom, och det känns så himla skönt.
En ostrukturerad vardag.
I efterdyningarna av ett förhållande finns något slags kaos som jag för tillfället försöker reda ut. Det är nya vardagsrutiner som ska skapas, tid som ska fördrivas och det är lätt att allt blir en smula rörigt.
I skolan är dock allt lika tryggt men intensivt som vanligt. Vi läser en retorikkurs för tillfället och jag jublar inombords åt att få ägna dagarna åt anaforer och oximoroner. Mitt lilla skolgäng håller pluggandan uppe genom att varva akademiska texter med sällskapsspel, På spåret och badminton, och nästan varje fredag delar vi på en oerhört välfylld belöningsgodispåse.
Mycket av min lediga tid spenderas med en tjugosexårig göteborgare jag träffade över ett glas Bailys en lördagskväll. Han påstår att hans uppdrag är att lära mig leva, vilket väl är klyschigare än någonting annat jag hört. Vi dumpstrar mat att laga lyxiga middagar av, äter riskakor till klockan tre på morgonen och han är en sådan som ringer mig mitt i natten och säger "Kom hit Lisa, jag vet något kul vi ska göra!". Han bär med andra ord ansvaret för en stor del av det spännande ostrukturerade och för många av blåmärkena på mina ben.
Jag sover visst inte så mycket längre, men när jag somnar drömmer jag så märkligt. Om flygplan som kraschar, att mina föräldrar lämnar mig ensam i främmande länder eller att tentor går åt skogen. Jag har i alla fall fått ett värmeelement som surrar tryggt och motverkar kylan från de dragiga sextiotalsfönstren.
I korridoren är det mycket folk nästan jämt. Vi dricker vin och äter ost på vardagskvällar, badar bastu och åker på utflykt. Det är dessa som tvingas lyssna till mitt gnäll om skolarbete och för lite tid, men det är också dessa som får vardagen att kännas allt annat än grå, trots kaos och ostruktur.
Jag vet att det låter som att jag klagar på det mesta, men ska jag vara ärlig trivs jag nog ganska bra i allt det här just nu. "Någonting har hänt med dig Lisa, du nästan lyser nu för tiden!" sa en vän häromdagen, och jag vill så gärna tro att det är sant.
