det är oktober. snart november. snart är det den 29 oktober. om fem dagar. då har det gått 11 månader. en månad senare har det gått ett år. ett år sen hon tog sitt sista andetag. ett år sen hon såg den första strimman av solljus nå hennes ögon mellan persiennerna på morgonen. den där första strimman av solljus måndagen den tjugonionde november tjugohundratio var den sista strimman solljus hon fick se.

jag är rädd. jag är rädd att nu när mörkret och kylan kommer tillbaka, att allt som var jobbigt och alla känslor jag kände sist det var lika mörkt och lika kallt ska komma tillbaka.

jag har inte skrivit på länge. inte liksom skrivit på riktigt. så som jag brukade göra förut. jag brukade tömma mig på papper och i toner sammansatta i melodier. jag brukade tömma mig i sång och i ord. nu hålls allt inombords. i en liten ask fylld av alldeles för mörka saker jag inte vill släppa ut. igen.

jag är rädd. jag vill nog egentligen förneka att jag mår dåligt över det. för jag har mått bra. det har jag. det är nog därför det känns så jobbigt. jag har fått känna på hur det är att må bra. i alla fall under korta perioder och i små doser. jag vill ha det tillbaka.

jag vill inte ha mörker. eller kyla. jag vill ha värme. och ljus.

jag vill se hennes ljus. och känna hennes värme.