Idag när jag cyklade skrek en kille: "hur faan cyklar du?! jäävla CP!!" efter mig. Jag cyklade precis utanför rudsskolan. Det är min högstadieskola. Jag tror jag har cyklat förbi där färre gånger än jag kan räkna på fingrarna, sedan jag gick ur nian. Jag undviker det helt enkelt, just på grund av händelser som denna. Det räckte med att behöva stå ut med det i skolan varje dag i fyra år. Den obehagliga stämningen kommer aldrig att lämna den byggnaden för mig.
Jag kan aldrig tänka på min högstadietid utan att känna ett visst mått av obehag blandat med illamående. Och det är ju synd, för det fanns ljusglimtar och jag har bra minnen därifrån också.
Men att får höra "jävla ÄCKEL!" efter sig i korridorerna, eller bli tillsagd under lektioner att hålla käften, för att man är för värdelös för att få ha en åsikt, tär på en i längden, och tynger ner en. Det påverkar en.
Och att bli påminnd om det när man inte är beredd. När man börjat släppa ner skölden lite, och komma ur sitt skal, efter snart två år i världens underbaraste klass. Det gör en tung som bly inombords.