ville så gärna ta "platsen" vid trädet häromdan, men gjorde inte det av någon outgrundlig anledning. kanske var det klumpen i halsen, eller allas pizzahungriga blickar som gjorde det. tänkte försöka få ner här vad jag egentligen ville säga då.

ESMU2. tack.
de här två scmu-veckorna har varit bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv, och det är ni som har gjort det möjligt. all er positivitet och engagemang under projektets gång har gjort allt värt det, och man måste ju få lov att säga att vi lyckades så jävla bra! jag tror inte att många av oss kunde föreställa sig hur bra resultatet av vårt slit faktiskt skulle bli!
men det är inte det jag vill prata om egentligen, för jag tror att alla vet hur bra vi är nu. jag vill bara säga att det viktiga för mig dessa två veckor har inte vart våran prestation på så sätt, utan det faktum att det känns som att vi alla har kommit varandra närmre. vi har fått en så bra stämning mellan varandra, både som personer och som klasser. 
jag har fått känna att jag hör till och passar in, och att folk inte bara umgås med mig på grund av någon slags skyldighet ("men vi går ju i samma klass, då kanske vi måste bjuda henne...") utan kanske (kanske!) för att de faktiskt vill ha mig där. stor känsla.
nu kanske jag får det att framstå som att jag är en sorglig människa som inte har några kompisar, och så är ju inte fallet. jag har dom bästa vännerna i världen! men att känna tillhörighet till något större, typ sin klass, är inte något jag fått turen att göra, i det jag brukar kalla "mitt tidigare liv".
och jag vet inte, men jag hoppas att jag också fått en del nya vänner. och det betyder allt för mig.

det bästa av allt är att tomheten som pasi pratade om inte riktigt infunnit sig än, och jag tror att det beror på att jag gillar er alla alldeles för mycket för att kunna känna mig ledsen just nu.

så ESMU2, tack igen. ni har gjort en flicka så jävla lycklig i två hela veckor. ni är bäst!