ibland känns det som att man inte finns. eller åtminstone inte i vissas ögon. det som är värst är nästan att man gått från att vara helt osynlig till att bli sedd av vissa underbara, fina människor, men att det ändå på nåt sätt inte räcker. för de man vill ska se en, verkligen kolla på en och undra vad man tänker och vilja veta, bara ser rakt förbi. hur har det blivit såhär?
ibland tittar jag på människor i min omgivning, och ser en förströdd rörelse eller ett par avslappnade ord som verkligen bara gör ont i mig. av avundsjuka. jag skäms över det, men kan inte undgå det. det värker i bröstet och jag blir torr i munnen, för jag vill också vara den där coola, sociala tjejen som snackar med alla, får dem att skratta och verkligen kolla på en, och få kontakt.
ååhh, vad jag hatar att jag är så här blyg och fånig!
men det är den här båten jag har satt mig i, så jag får väl se till att ro den i land. men ibland önskar jag bara att jag valt ett annat skepp!
ett storslaget skepp utan hämningar och barriärer, där jag kan säga vad jag vill och vara som jag vill med vem jag vill. och inte bara med vissa.





jag vill nå fram till dig.