jag kunde inte sitta där och tänka på allt oviktigt som man brukar tänka på. det enda jag tänkte på var alla ord som sades, sms som skrevs och tårar som fälldes där i det mörka sjukhusluktande rummet i måndags. allt snurrade runt i mig och bildade en virvelvind av känslor. mest av smärta och sorg. och illamående. det illamåendet som jag ändå lyckats klara mig undan tidigare på dagen. smärtan och sorgen som kommer över mig nästan hela tiden med endast små pauser. det gör ont att somna. det gör ont att vakna. allt däremellan försvinner egentligen bara som en liten enstaka kullersten på den långa gågatan.

jag lyckades ändå ta mig iväg idag, trots virvelvinden som tog övertaget på bussen. och trots illamåendet lyckades jag ändå möta folk. helt vanligt folk på stan som inte har någon aning om vad som hänt och lever vidare precis som tidigare. precis som förra veckan. då allt egentligen var helt annorlunda.

jag blev så glad av att höra att jag har så fina människor runt mig, som verkligen bryr sig och vågar visa det. även om jag började gråta när jag hörde berättelsen om ljuset, toarullen, joel och historiasalen i måndags. och ljuset som sken genom fönstret, rakt på dom när dom gick därifrån. "det var nog mamma" sa jag då.

nu känns det inte riktigt lika jobbigt att ta sig iväg imorgon.