Det här är en berättelse om kärlek, ömsinthet och medlidande. Om att ha en alltid lika välmenande och trevlig familj. En berättelse om att känna sig älskad.

Historien börjar med att jag ska sätta in en sladd i vägguttaget, böjer mig ned och dunkar pannan hårt i ett av stereons väääääldigt vassa hörn. Jag känner med handen mot huvudet, ser att det blöder och blir tvungen att sätta mig ner eftersom jag blir så yr. Efter ett tag inser jag hur omåttligt synd det är om mig, så jag letar rätt på min kära familj för att få lite medlidande. Först hittar jag min mor:

Jag: Mamma, jag slog i huvudet och det blöder!
Mamma: Ajajaj, får jag se? Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Mamma(skrattar högt): Ahahaha, hur lyckas man med det?!

Jag går vidare och hittar min älskade fader:

Jag: Pappa, jag slog i huvudet och det blöder!
Pappa: Ånej! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Pappa(pekar på mig och skrattar): Hahahahaha, så klantig är ju inte ens JAG!

Tillsist träffar jag på min alltid lika trevliga broder:

Jag: Jonas, jag slog i huvudet och det BLÖDER!
Jonas: Nej, stackars dig! Vart slog du i dig?
Jag: I stereon...
Jonas(börjar genast gapskratta): Hehehehehehehe, hur fan lyckades du med det?!

Detta är alltså berättelsen om hur tre av familjens fyra familjemedlemmar levde lyckliga i alla sina dar.