När jag var fem år var jag glad eller så var jag ledsen. Antingen eller. Glad om solen sken och ledsen om det regnade. Eller tvärt om när det var fiskpinnar till lunch eller tecknat på teve.
Nu är jag sjutton år, ibland glad och ibland ledsen. Fast oftast både och. Glad för matteprovet, arg på världen. Fiskpinnar äter jag inte och teve hinner jag inte titta på.

När jag var fem år visste jag att jag skulle bli vuxen, för det var den dagen då jag skulle bli prinsessa.
Nu är jag sjutton år och jag vet att jag kommer bli vuxen eftersom det är den dagen då jag tvingas välja.

När jag var fem år hade jag hela livet framför mig.
Nu är jag sjutton år och har fortfarande hela livet framför mig.

Så varför känns det annorlunda?



Jag vet nog svaret:
Jag visste så mycket då som jag vet nu att jag inte visste.

Nej, jag önskar inte att jag vore fem. Vill bara påminna om att man inte ska göra livet så komplicerat för sig själv. Meningen är ju inte att man ska bli dummare ju mer man lär sig.