Botaniska trädgården.
gårdagen i botaniska var kanske den vackraste någonsin.
Upp går solen, så säker på sig själv.
snålblåsten byts långsamt ut mot vårvärme. nu börjar den bästa tiden på året och i takt med att dagarna blir längre spenderas allt mindre tid i föreläsningssalar.
istället är det är flera timmars pannkaksstekande, restaurangbesök i stenungssund, balkongluncher och hämtmat i olika lägenheter.
det är födelsedagsfiranden, spelningar där bandmedlemmarnas mustascher är mer intressanta än själva musiken, nätter med killar som bjuder på drinkar och morgnar då vi ramlar in i trappuppgången strax innan tidningsbudet.
det är glassätande efter föreläsningar, skogspromenader då gympaskorna inte ens blir leriga längre och snyggaste t-shirtbrännan.
det är besök från karlstad (sophie!!!), picknick med favoriter, road trip-planer, plugghäng i slottsskogen och att försöka hitta den perfekta dagen för en premiärgrillning. det är bara så himla bra just nu.
Tre bilder att bli glad av:
halloumisallad, vin och baguetter en lördagskväll.
suddiga och lyckliga på en av stickys toaletter.
jättemycket vår med vitsippor i köket.
Lördag.
igår mötte jag upp frida, frida och sun för en heldag i vårens och pysslandets tecken.
först satt vi länge i solen, åt glass och tittade på människor (bästa tidsfördrivet). när glassen var uppäten gick vi och införskaffade allt som behövdes till vår pysselkväll. det skulle virkas djur, sys klänningar och klippas vimplar. jag hade med mig dessa origamipapper som jag hittat i frölunda dagen innan.
vi gick vägen om en indiskt restaurang för att köpa mat (och framförallt naanbröd) att äta under kvällen. satt sedan mååånga timmar på golvet och klippte/limmade/virkade. gjorde endast paus för en tur till godisaffären på hörnet.
när vi blivit tillräckligt sockerhöga och pysslandet hade övergått till facebookstalkning för länge sedan, var det dags att hinna med sina sista bussar och pendeltåg. och nu får jag vakna till en vårig vägg varje morgon!
VILL. HA. NU.
ensam är stark, vilket jävla skitsnack.
jag överlever bara tack vare alla fina människor jag har omkring mig. är så rädd för vad som ska hända när jag flyttar härifrån, men jag vet att jag aldrig kommer vilja släppa taget om dem. de är de där extra underbara som man inte kan tänka sig livet utan när man lärt känna dem.
Märkligt, fint och smått kaotiskt.
- haft försenat födelsedagsfirande med vegetarisk restaurang, paket och bra sällskap.
- tillbringat stora mängder pluggtid i det vi numera kallar Ångestens Högborg (tidigare F-korridoren). återberättat gymnasieminnen och längtat efter äppelpaj när motivationen varit extra låg.
- mottagit många sms från en 25-årig snickare/konstnär från Varberg på grund av en felaktig siffra. till en början trevligt, men efter att ha diskuterat filosofi, retorik och pizza (?) i två dagar började han spåra ur. så när han frågade om jag var barfota, sa att han tyckte fötter var mysiga och undrade om jag kunde beskriva mina, svarade jag att "de är håriga, har sju tår och är i storlek 46". han har inte hört av sig sedan dess.
- spontant hamnat bland palmer, paraplydrinkar och färgade ljusslingor en lördagskväll. ville aldrig mer gå ut i snålblåsten.
Islossning och tentapepp.
jag tillbringade långfredagen i joels stuga. vi gick hundpromenader, spelade kinaschack, åt och fikade massor plus pratade ikapp om viktiga saker som hänt sedan sist vi sågs.
det var islossing och stora isflak hade tryckts upp mot klipporna. var tvunga att fota.
och joels föräldrar passade på att göra nytta (läs elda) under tiden. kände mig mer friluftsaktig än på länge (positiv känsla).
men nu är jag hur som helst tillbaka i göteborg. här övervinner vi satsscheman i grupprum, går på förvirrande föreläsningar och minipicknickar i solen efter skolan i ett försök att peppa oss inför megatentan på tisdag (fungerar sådär). avnjöt dock årets första balkongmåltid idag, vilket är peppande om något.
+ / -
+
åker till karlstad imorgon! så bra, så välbehövligt.
vädret - kan till och med sitta ute på balkongen och läsa!
stockholmsresan! tänk att vi ska se mumford and sons!!!
att jag kanske börjar få en liten plan för vad jag ska göra till hösten.
-
att hjärtat fortfarande är lite för trasigt och att hjärnan fortfarande är lite för trasslig. önskar att det ville gå över.
Grönt.
imorse när väckarklockan ringde hade det första pyttelilla bladet slagit ut på björkriset jag plockade förra veckan (hurra!). när man sedan fryser ihjäl på väg till skolan känns det som en tröst att det åtminstone är vår inomhus.
20.
dagen började med sång och finfrukost från johan (tänk att få bo med en sådan!) och fortsatte sedan i många timmar framåt med allt som en tjugoårsdag bör innehålla. har världens bästa vänner ändå.
Hej mars!
pluggar grammatik i vårsol och ser till så att det alltid står tulpaner på köksbordet.
har för övrigt äntligen haft tid att väcka kameran ur sin dammiga vintervila, vilket gör mig hur glad som helst!
Isär.
när jag vaknar bestämmer jag mig för att idag ska vara annorlunda. jag har varit ledsen, blivit kramad, tröstad och legat ihopkrupen i fosterställning, men idag ska vara annorlunda.
stå i motsats.
jag ska gå upp, jag ska äta, duscha, klä mig i rena kläder, åka till skolan och bara vara stark.
och allt går bra.
på väg till skolan skiner vårsolen, jag har på mig min tunna jacka utan att frysa och musiken i hörlurarna är precis rätt. i smyg ler jag skadeglatt åt mitt fosterställningsjag.
allt går så bra.
i backen ner från entrén går en kille åt motsatt håll. jag möter hans blick på avstånd och tittar bort igen, så som man gör mot främlingar.
studsar lite på stegen. låter fåglarna alltid såhär högt?
allt går faktiskt bra nu.
ur ögonvrån ser jag hur killen fortsätter att betrakta mig medan vi närmar oss varandra. jag tittar åt hans håll igen, tänker att han kanske vill fråga om vägen.
”går du här?”
han har stannat mittemot mig och nickar mot tegelbyggnaden. jag släpper den ena hörluren ur örat. svarar bekräftande. väntar på att peka ut riktningen till Götaplatsen eller möjligtvis rabbla bibliotekets öppettider, men det behöver jag inte. det kommer inga sådana följdfrågor. istället står vi där och småpratar i flera minuter, och varje gång jag svarar något frågar han något nytt. han är trevlig, pratsam och ser på mig med stora, mörka ögon. så jag står kvar.
efter ytterligare någon minut säger han som i förbifarten:
”men det vore kul att ta en fika någon dag, jag kan väl få ditt nummer?”
helvete.
det som är starkt i mig försvinner, förkolnar och förmultnar, för det har bara gått två dagar.
jag är ju inte stark egentligen.
och ändå.
jag ångrar mig så att det värker i hela kroppen i samma stund som jag ger honom numret, men just då är jag bara ute efter att såra. vill såra honom som sårade mig, och låter allt gå ut över någon med stora, mörka ögon. någon som dessutom behandlar mig som om jag faktiskt vore med i en film. helvete. det har bara gått två dagar, mitt nummer finns i någons telefonlista och jag förstår inte alls vad som händer.
sedan när blev världen så himla oberäknelig?
allt faller isär.
det är nog säkrast att bara krypa ihop i fosterställning igen.
Alla världens fjärilar.
”är du vaken?”
jag drar mina fingertoppar mellan födelsemärkena på hans rygg och han svarar mumlande mot lakanen.
då så. det är det här jag har samlat mod till. i fyra månader har vi träffats såhär, hållit kontakten nästan dagligen och berättat saker om oss själva som nästan ingen annan vet.
jag sväljer. min hand darrar mot hans hud när jag frågar. tusen fladdrande fjärilsvingar som får hjärtat att dåna mot trumhinnorna.
en sekunds tystnad. sedan:
”nej, alltså…”
tystnad igen. han ligger stilla, fortfarande med ryggen vänd mot mig.
”jag tycker mest det är schysst att ses ibland och ha kul. jag är ju inte ute efter något seriöst eller så…”
jag tittar upp i taket. är inte säker på om jag svarar något eller inte. förundras mest över hur tyst allt plötsligt blivit, nu när trumhinnefjärilarna har flugit iväg och dött. och inte bara de. alla världens fjärilar faller ner i äckliga drivor runt Frölundas höghus och lägger sig väsande runt dörrposter och fönsterbleck. funderar på om jag ska varna, eller låta honom upptäcka det själv.
”vad tänker du på?”
hade vi varit med i en film hade jag nog skrikit. jag hade nog varit den där modiga huvudkaraktären som ställt sig upp, kastat en hel hög trassliga kläder i hans ansikte och hållit den mest dräpande monolog man kan tänka sig om hur jag är värd mer än såhär. ett storslaget tal om hur omoraliskt det är att höra av sig dag efter dag, kyssa mig gång efter gång och klä av mig vecka efter vecka, bara för att ”ha kul”. det hade spelats dramatisk musik och alla grannar i hela trapphuset hade kommit ut och applåderat under min magnifika sorti.
men det är ingen film och jag har slut på mod, så jag svarar att jag inte vet. han ler, lägger sina kalla händer om mitt ryggslut och kysser mig. jag ler inte tillbaka.
snart snubblar jag ut i den trånga hallen. försöker vara kontrollerad i mina rörelser när jag drar på mig skorna och knäpper jackan, men det finns ingen att lura.
jag har aldrig haft mindre kontroll än såhär.
minuten senare är jag på väg ut, och han trycker mig så hårt intill sig att min kind pressas mot hans bröstkorg. hans avskedsfras är densamma som under de senaste månaderna, för ingenting har ju egentligen förändrats:
”vi hörs!”
han ler, kysser mig igen och sedan står jag ensam ute i den upplysta trappuppgången.
ingen applåderar.
alla dörrar är stängda, men nere längs trösklarna inbillar jag mig att det fladdrar till ibland som i dödsryckningar.
Göteborg.
idag har jag bott i göteborg i rätt så exakt ett halvår. det har gått så fantastiskt fort, men samtidigt känns det som om jag alltidalltid har delat den här trean i förorten tillsammans med johan. under dessa sex månader har jag i alla fall:
- hunnit gå på två olika universitet och trivts väldigt bra, fast på olika sätt.
- insett att jag pratar konstigt, samt börjat prata ännu konstigare (blir så förvirrad av att alla kommer från olika ställen att jag hittar på min egen dialekt, tror jag).
- träffat superbra vänner som tycker om helgbruncher, att planera roadtrips och att skratta åt föreläsare som stavar dåligt (och vem gillar inte sånt liksom?).
- samlat på mig en hel hög med studieskulder (hurra!).
- blivit hurtig gymmänniska (vilket kompenseras av mängden fika).
- träffat någon så himla fin av en sån himla slump.
- insett att jag ändå klarar mig rätt okej på egen hand, även om det är skönt att karlstad bara ligger tre tågtimmar härifrån.
